Inés, min själs älskade!
Igår eftermiddag/kväll, läste jag ut Isabel Allendes Inés, min själs älskade. Det var några år sedan jag sist läste något av Allende. Dock känner man snabbt igen hennes sätt att berätta, men framför allt hennes karaktärer. Om det är något som Allende är bra på, vilket jag tror att jag har nämnt innan, så är det kvinnoportträtt. Hon är oerhört duktig på att skriva skildringar av kvinnors liv tycker jag.
I Inés, min själs älskade är det spanjorskan Inés Suaréz som är i centrum. Ines lämnar sitt hem i Spanien för att leta reda på sin otrogne man som begav sig till Nya Världen för att söka lycka och guld. Hon finner honom aldrig, utan inleder i stället en stormande romans med soldaten Pedro de Valdivia och tillsammans grundar de kolonin Chile. Ett inte helt lätt företag där de ställs mot sjukdomar, svält och indianer.
Något som fascinerar mig med Allendes berättarstil är att hon helt obrydd berättar hur allt ska sluta redan på bokens första sidor. En vana som jag känner igen från hennes andra böcker och som jag dristar mig till att tro hör hemma i den sydamerikanska berättartraditionen. Men trots att hon upprepade gånger i boken går händelserna i förväg gör det liksom ingenting. I Allendes böcker är resan till slutet målet och inte slutet i sig.
Ser fram emot att läsa den relativt nyutkomna Zarités frihet också den en kvinnoskildring. Men nu vankas det skotsk moralfilosofi i form av en annan Isabel, nämligen Isabel Dalhousie i Det behagliga med lördagar. Dock har jag nu avklarat ett utav mina boklöften.
Nu, åter till skolarbetet. Om mindre än tre månader är det examen, vilket innebär c-uppsatstider. =)
/ Bea
