Beas bokhylla

I Bibliotekskatten Dewey skriver Vicki Myron varmt om sina år tillsammans med USA's mest kända katt. Det är första gången jag läser en biografi över ett djur och jag tror faktiskt att det är sista också. Jag är verkligen en kattmänniska och då menar jag verkligen en kattmänniska, men inte ens jag, som älskar mina katter som vore de mina barn (OBS, jag har inte barn, den dagen det händer hamnar de genast längre ned i hierarkin) finner denna bok intressant eller underhållande. Visst när jag satt och läste det sista kapitlet där den 19-åriga Dewey Readmore Books förs till den sista vilan satt jag och kramade om min egen katt lite extra hårt, men att författaren drar en jämförelse mellan när katten sprang bort i tre dagar och då hon tappade bort sin treåriga dotter på ett köpcentrum, tycker jag bara är lite väl magstarkt. Dessutom tenderar hon att sätta sig själv till tolk för denna misse. "Så tyckte Dewey om det och si tyckte Dewey om den." Nej jag är inte imponerad.

Så generellt sett blir betyget ljummet för att inte säga svalt även om det kommer lite ljusglimtar då och då mellan kapitlen.

/ Bea