Beas bokhylla

Nu skulle jag ju inte alls läsa Femtio nyanser av honom, i alla fall inte än. Vi ska läsa den i bokcirkeln, men det är först nästa månad. Denna månaden är det Guillous Brobyggarna som gäller. Men så stod boken där i hyllan och såg så lockande ut att jag faktiskt inte riktigt kunde låta bli. Så mina kära bokcirkelvänner får förlåta mig och glömma bort att de sett detta inlägg, om de sett det. Boken gick jättesnabbt att läsa, trots sina 550 sidor läste jag den på en dag. Det blev visserligen inte så mycket annat gjort den dagen. Tvätt och städning fick komma i andra hand. Fast det gör den ju å andra sidan alltid...

Jag tänker inte skriva vad boken handlar om, för jag tror att de allra flesta av er redan vet det. Vet man inte det, kan man läsa mer här. Är man inte så intressarad av att läsa boken och kan man ignorera detta inlägg.

 

Vad tyckte jag då om boken? Ja, jag skulle kunna skriva att jag gillade den. Men det stämmer inte riktigt för jag tror faktiskt att jag älskade den! Och det står jag för. Boken har fått en del kritik både när det gäller språkbruk och innehåll. Men så är det väl alltid när en bok säljer lite för bra, eller hur? Folk sitter där med sina djupa och välskrivna böcker och undrar hur i all världen kan lite tantsnusk sälja så bra. Har alla dessa miljoner människor blivit alldeles tokiga? Jag vet inte, men det skulle ju kunna vara så att boken faktiskt är riktigt bra, och att folk gillar den. Men vad vet jag?

 

Sen över till hela bdsm-grejen. Som faktiskt också fått kritik. För vilken kvinnosyn besitter jag egentligen som gillar den här boken. Är jag kanske rent ut sagt för kvinnomisshandel? Nej, nej och åter nej. Vart får folk den idén ifrån? Det är väl detsamma som att säga att alla som gillar deckare är för mord. Femtio nyanser av honom är en bok, det som skrivs i den är inte på riktigt. Och ni som har läst den vet ju att så jättemycket sadomasochism är det ju inte i boken heller. En hel del sex, ja, men inte värre än många andra romance-böcker. Jag kan dock villigt erkänna att jag själv tycker att hela bdsm-grejen verkar lite läskigt. Det fanns både en och två saker i Christian Greys lilla slav-kontrakt som gjorde mig lite illamående. Nu sitter säkert bloggens bdsm-fans (om det finns några) och skakar på huvudet och tänker: "Hon är bara så vanilj..." Och ja, det är jag faktiskt. Jag gillar vanilj! Vanilj är bra! (I allt utom coca-cola.)

Jag har funderat på varför den här boken tilltalar så många. Och jag tror det beror på att boken väcker en speciell känsla hos kvinnor. Kanske samma känsla som får vissa kvinnor att skicka tusentals brev till grova brottslingar som sitter i fängelse, fast en lite mer light-version av den känslan. Den unge, snygge och stenrike Christian Grey har ett mörker inom sig. Ett mörker som gör att han tror att han inte är värd kärlek, i alla fall inte i den bemärkelse som vi andra kanske tänker. Men vi som läser (eller i alla fall jag) hoppas ju att Anastacia ska kunna omvända honom med sin kärlek och visa honom att han är värd den.

Fråga: Vad det något mer än jag som grät i slutet av boken? Är hon riktigt normal, tänker ni nu, och jag ska säga att jag faktiskt blev mycket förvånad över min egen reaktion. Sorg hörde väl inte till en av de känslorna som jag förknippade med boken. Men alla är vi olika och tur är väl det, det vore tråkigt annars.

 

Om du mot all förmodan missat den här boken och blev nyfiken när du läste den här recensionen, köp hem ett exemplar redan idag! Finns både som e-bok och ljudbok hos bokii.se

 

/Sara