Beas bokhylla

Mathilde är en ung änka med tre söner. Hon jobbar på ett stort företag i Paris sedan åtta år, har en lägre chefsposition och trivs bra med jobbet och kollegerna. Men en dag råkar hon motsätta sig sin chefs åsikt på ett kundmöte, och börjar sakta men målmedvetet frysas ut. På några månader förlorar hon allt – arbetsuppgifter, kontor, kamratskap, lojalitet, och allt detta på ett så subtilt och utstuderat sätt att hon inte har några bevis att åberopa vare sig inför facket eller den högsta ledningen. Hon sitter i en skrubb och har inga arbetsuppgifter, är trött och nedbruten och börjar uppvisa symptom på livsleda och depression.

Thibault är akutläkare i Paris som arbetar alldeles för mycket och har precis mot sin vilja gjort slut med kvinnan han var kär i, eftersom hon inte ville gå djupare i en relation än det ytliga sexuella de hade. Thibault drömmer om en kvinna som skulle kunna älska honom som han är, med all känslomässig bagage, fel och brister.

Kommer Mathilde och Thibault att mötas? Som läsare vill jag det hemskt gärna, och författaren håller oss på helspänn genom att låta oss ana att de två som alternerar att vara huvudpersoner i romanen skulle kunna korsa varandras vägar när som helst i det myllrande Paris. Men ”Underjordiska timmar” är ingen romantisk bok, eller som det står i ett stycke: ”…men desperata människor träffas inte. Möjligen på film. I verkliga livet korsas deras vägar, de snuddar vid varandra, stöter ihop. Och oftast stöter de bort varandra, som samma poler på två magneter”.

Det här är mer en roman om arbetsplatsmobbning och anonymitet i storstaden. Hur man kan använda olika härskartekniker i det närmaste osynligt, så att den drabbade inte kan sätta fingret på vad som händer, och allt låter så futtigt och ogripbart och löjligt när man försöker formulera det, att man hellre låter bli. Men det som upprör mig mest är inte Mathildes chefs utstuderade svinaktighet, utan hennes kollegers skamsna tystnad, att ingen ställer upp som stöd för att inte riskera sig själv; detta passiva våld som drabbar lika mycket som det aktiva. Thibault ser däremot den riktiga fysiska ensamheten: äldre som är oförmögna att lämna sina hem på grund av sjukdom och skröplighet, de psykiskt sjuka och andra svaga som inte har någon som bryr sig om dem, och som ringer efter läkare bara för att få växla några ord med en annan människa.

I båda huvudpersonernas historia ser vi en annan Paris än den jag lärt mig känna och tycka om; en storstad där man tillbringar en stor del av sin tid pendlandes, i tunnelbanan (underjorden), väntandes på tåg som är ständigt försenade, tillsammans med andra människor som är lika anonyma som en själv. Det är mörkt, men samtidigt genialiskt skrivet, insiktsfullt och spännande. Delphine de Vigan lyckas göra ett ganska diffust ämne som arbetsplatsmobbning intressant och gripbart, och till och med så vardagliga saker som Mathildes eviga tunnelbanefärder känns levande, realistiska.

För övrigt har jag en liten vår-crush på Sekwa förlag. De ger ut mest franskspråkig litteratur, och samtida, kvinnliga författare har företräde. Hittills har jag inte läst någon bok från Sekwa som inte fallit mig i smaken. Och så är deras böcker så snygga! Min omgivning har hört mig lovorda ”danskt band” eller ”French flaps” till leda, tror jag. Varje omslag har sin särprägel, men är samtidigt enhetlig med övriga som är utgivna av förlaget. Mycket tjusigt.

Omslaget till "Underjordiska timmar"...

… och två av de böcker som Sekwa ger ut i vår och som jag särskilt ser fram emot: ”Allt jag önskar mig” av Grègoire Delacourt (kommer i mars) och ”Ingenting kan hindra natten” av Delphine de Vigan (kommer i maj).

/Judit