Blodssystrar!
Ellen som sedan en tid tillbaka kämpar mot en sjukdom, inför vilken läkarna står som handlfallna, flyttar in hos sin mormor för att ha närmare till sjukhuset. Hennes mormors hur var precis som Ellen mindes det stort, knarrigt och lite spöklikt. Som barn hade hon älskat att hälsa på sin mormor. Men den här gången skulle allt bli annorlunda. I halvdunklet på vinden hittar hon en vacker gammal dagbok från 1800-talet. Den är skriven av en flicka i hennes egen ålder. Flickans namn var Ellen. När Ellen börjar läsa dagboken rullas en kuslig historia upp för henne. En historia som Ellen på någon märkligt vis känner igen och som sakta flätas samman med hennes eget liv.
När jag var yngre (mellanstadieåldern) var jag riktigt rädd för vampyrer. Det hela började med att jag läste en spökhistoria som skrämde upp mig rejält och sedan fortsatte jag att skrämma upp mig själv med diverse böcker och filmer. Jag ska erkänna att det fanns nätter då jag sov med ett kors runt halsen och täcket ordentligt uppdraget för att dölja halsen.
När jag under en second hand-runda med Bea i Örebro hittade Blodssystrar av Celia Rees, kunde jag inte låta bli. Blodssystrar var precis en sådan bok som skulle skrämt slag på Sara 11 år, det kan jag garantera. Kände även igen författarnamnet och funderar på om jag inte läst något annat av henne som yngre. Nu när 30-strecket inte är allt för många år bort så har jag hämtat mig från min rädsla för vampyrer. Dels har jag väl förhoppningsvis blivit lite äldre och klokare, och sen läser jag väl alldeles för mycket paranormal romance för att vara rädd för vampyrer. Nu mera har vampyrer gått från att vara hänsynslösa mördarmaskiner till missförstådda, vältränade drömprinsar. Hur gick det till?
Blodssystrar är i alla fall en riktigt spännande och läskig spökhistoria som jag varmt kan rekommendera. Den passar riktigt bra att läsa ensam i mörkret med endast en ficklampa som sällskap.
/Sara
