Frostnätter

Det var ett tag sedan jag läste något av Indriðason, närmare bestämt fyra år eller så, då minns jag att jag var utled på hans melankoliske kommissarie Erlendur, men nu framstår han i ett annat ljus.
 
Frostnätter utreder Erlendur omständigheterna kring en kvinnas självmord. Erlendur anar ugglor i mossen och det inte utan orsak. Parallelt med denna historia, men ändå inte - då dessa sammanvävs längre fram i boken, gräver Erlendur i två gamla olösta försvinnanden från 70-talet. En ung man och en ung kvinna försvann var för sig spårlöst och hördes aldrig av igen. Pojkens far ligger nu för döden och Erlendur vill göra en sista ansträngning för att fadern ska få dö i frid och med visshet om vad som hände hans son.
 
Som alltid med Indriðason, så är det en stillsam och  välskriven handling som växer fram på sidorna. Jag själv finner Erlendur mycket mer sympatisk än vad jag gjorde för fyra-fem år sedan. Kanhända är det jag som har mognat och nu är mer mottaglig för kommissariens tystlåtna och grubblande personlighet. Jag känner mig mycket lockad att läsa mer Indriðason redan i sommar. Det är en trevlig kontrast från glättiga sommardeckare där allt alltid slutar väl och som handen i handsken för kommissarien. 
 
/ Bea
 
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0