Beas bokhylla

Den senaste tiden har jag haft en storsatsning på läsningen av noveller. Jag har alltid tyckt om att läsa den här typen av texter, ända sedan ungdomstiden. Noveller brukar jag ofta ta till när jag är mellan två böcker och vill ha lite tid att fundera på vad jag ska läsa härnäst eller om jag nyligen har läst en så pass bra bok att jag vill dröja kvar lite vid den. En av de bästa sakerna med en novellsamlig är ju att man inte behöver läsa hela boken på en gång, utan kan välja en eller ett par av novellerna beroende på tidsutrymmet som finns till hands.

Vad är det som skiljer en roman från en novell? En novell är en kort och koncentrerad skönlitterär text på oftast inte mer än ca 50 sidor och ordet kommer från det italienska ordet ”novella”, som betyder ”nyhet”. Novellen brukar betecknas som en form och inte en genre, så det kan finnas noveller av alla genrer. Ursprungligen var en novell en berättelse om en underhållande nyhet men numera är en novell en kortare berättelse. Skillnaden mellan en roman och en novell kan vara att novellen upptar en speciell händelse, i vilken en spännande utveckling träder in, i stället för romanens berättande och detaljerande innehåll med kapitel och fördjupning av karaktärer. Huvudpersonerna kommer in tidigt i berättelsen så man får reda på vilka de är och vad de har för betydelse för berättelsen. Texten är kort och den är koncentrerad till en viktig händelse som utspelas under kort tid. Det ska vara få personer som historien kretsar kring, och miljön och personers yttre egenskaper ska beskrivas kortfattat.

Det finns två speciella nyckel-uttryck som brukar användas i samband med noveller: den första är ”In medias res” som innebär att berättelsen helst ska inledas mitt i handlingen, ofta med tillbakablickar på vad som hänt tidigare. Det andra är ”peripeti” dvs. en vändpunkt som används för att göra novellen spännande. Novellen får en helt annan vändning eller upplösning än vad man förväntat sig. Slutet innehåller ofta en poäng och knyter an till novellens början.

Även om jag riskerar att skjuta mig själv i foten bland er läsare som ändå är hemma i det här med litteratur, så kan jag inte låta bli att göra ett litet förtydligande om något som folk ofta blandar ihop: det engelska ordet novel motsvaras på svenska inte av novell utan av roman. Det svenska ordet novell motsvaras på engelska av short story.

Så. Nu när vi klargjort allt detta ska jag presentera några novellsamlingar för er som inte hunnit somna än i denna omfångsrika text:

Kanadensiskan Alice Munroe brukar figurera i sammanhang som rör gissningar kring Nobelpriset, och jag har läst hennes bok ”För mycket lycka” som innehåller tio noveller. Samlingen har hyllats till skyarna och jag hade stora förväntningar på den. Men det blev platt fall för mig, mest för att de flesta av novellerna kändes synnerligen deprimerande. Visst var de välskrivna, men känslan av meningslöshet och saknaden av hopp i de flesta karaktärernas liv fick mig att känna mig dyster till mods. Jag ska vara ärlig och erkänna att några av historierna förstod jag helt enkelt inte poängen med. De flesta i min bokcirkel var ändå positiva till boken, och den gav upphov till bra diskussioner, så åtminstone det kan samlingen få lite erkännande för. Flera av Munroes verk finns översatta till svenska, den nya novellsamlingen ”Brinnande livet” kom på svenska i mars i år. Jag vet inte om jag ska ge den en chans…

Nigerianska Chimamanda Ngozi Adichie är mest känd för sina romaner ”En halv gul sol” och ”Lila hibiskus”, men hon har även gett ut en novellsamling som heter ”Det där som nästan kväver dig”. Hennes ton är rak och ärlig och träffar ofta mitt i prick när det gäller utanförskapet för exilafrikaner i andra länder. Det är skickligt men kusligt, och lämnar mig med en känsla av obehag – inte lika deppigt som Munroe, snarare med en äckelkänsla ibland och vemodigt ändå. En röd tråd genom novellsamligen verkar vara lögner av olika slag i livet. Karaktärerna är ofta starka kvinnor, moderna och ofta medelsklass, men de famlar ändå många gånger runt i en slags mental osäkerhet. Fast trots sitt djup och sin svärta tyckte jag mer om denna samling är ”För mycket lycka”.

Junot Díaz har flera beröringspunkter med Adichie. Båda utforskar invandrartillvarons villkor, men på mycket olika sätt. Díaz gör det ofta med glimten i ögat i kombinerade novellsamligen ”Det är så du förlorar henne / Sjunk”. ”Sjunk” är författarens debut från 1998 men ges nu ut på nytt i samma volym som nya novellsamlingen, och temat är ungefär detsamma i båda novellsamligarna: ungdomar från Dominikanska republiken, antingen de har utvandrat till USA eller stannat kvar i hemlandet. Det finns hemskheter även i dessa noveller, och framför allt våldsamhet, men det frossas inte i detaljer, och även om desperationen ofta finns där som en lysande ledstjärna så har ungdomarna hopp på ett osentimentalt sätt. Även om allt faller samman, tryggheten saknas och lojaliteter knyts och bryts, så består på något märkligt och orubbligt sätt hoppet på kärleken, hur olika den än kan uttrycka sig i skiftande och ibland oförståeliga former. Hur det än är så är Díaz texter för mig en njutning att läsa, och där finns den stora skillnaden i upplevelse mellan de tre nämnda böckerna. Jag har inte läst hans roman ”Oscar Waos korta och förunderliga liv”, men efter hans noveller får jag lust att göra det.

Tills sist måste jag berätta lite om min ständiga käpphäst ”Lyckliga flickor” av Nell Freudenberger, en samling av fem noveller som var en stor läsupplevelse för mig när den kom ut på svenska 2005. Det är egentligen inte mycket som skiljer den från de övriga som jag nämnt rent tematiskt: det är några kvinnoliv som skildras, insikter uppstår. Freudenberger är från USA, men har varit lärare i både New Delhi och Bangkok och har förlagt berättelserna i dessa exotiska miljöer – det är både fattigdom och lyx, yta och djup, härliga dofter och vidrig stank i en realistisk blandning. Skillnaden mellan att jag uppfattar dessa noveller som mer hoppfulla och framför allt mer tilltalande för mig ligger naturligtvis att söka i min smak och min världsuppfattning. Hur som helst är ”Lyckliga flickor” min favoritsamling när det gäller noveller, även om jag inte kan sätta fingret på varför.

Till sist vill jag tipsa om en app i bästa boknördstil: appen ”Dötid”. Bakom den står Bonnierförlagen AB och man får 18 noveller för 22 kronor. Det finns möjlighet att ange hur mycket tid man har för läsning: man kan välja bland noveller med lästiderna 5, 10, 15, 20, 25, 30, 45 eller 60 minuter. Fiffigt med en bra blandning av gammalt och nytt.

Våga upptäcka noveller! Visst är alla noveller inte lika bra eller rolig läsning, men det gömmer sig riktiga pärlor bland dem som berör just en själv på grund av olika omständigheter som har beröringspunkter med ens eget liv, och som man kan bära med sig länge.

”För mycket lycka” finns inbundet från bokförlaget Atlas eller i pocket från Pocketförlaget.

”Det där som nästan kväver dig” inbunden från Albert Bonniers förlag eller i pocket från Bonnier Pocket.

”Det är så du förlorar henne” och ”Sjunk” i samma utgåva. Boken är i ett mindre format än vanligt, och man har vänt de två novellsamlingarna upp och ner med ”ryggarna” mot varandra. Mycket snyggt! Kommer från Albert Bonniers förlag, som jag tackar för läsexemplaret.

 ”Lyckliga flickor” från bokförlaget Forum.

/Judit