Änglarnas kamp!
Änglarnas kamp är den avslutande delen i Becca Fitzpatricks Fallen Ängel-serie. Första boken, Fallen ängel, imponerade på mig då jag inte hade läst något om änglar tidigare. Andra boken, Förlorad ängel, höll inte riktigt samma höga nivå och var lite trögstartad. Tredje boken, Noras val, kändes till en början rörig men hämtade sig på slutet. Så jag måste erkänna att jag hade ganska låga förväntningar på den avslutande boken. Men tur var väl kanske det, för nu blev jag istället positivt överraskad.
Spoilervarning för er som inte läst de tidigare böckerna!
Efter Hanks död har Nora ofrivilligt blivit nefilernas ledare och hon förväntas nu avsluta det Hank påbörjat. Hon måste utplåna de fallna änglarna och därmed utplåna Patch. Men Nora och Patch har en plan. De ska låta alla tro att de har gjort slut. Sedan ska Nora övertyga nefilerna om att de inte behöver strida mot de fallna änglarna. Samtidigt ska Patch ta reda på så mycket som möjligt om änglarnas avsikter. Tillsammans tänker de sätta stopp för det stora kriget innan det ens har börjat. Fast samtidigt som det drar ihop sig till slutstrid mellan änglar och nefiler, frestas Nora av en överväldigande och beroendeframkallande kraft. En kraft stark nog att krossa kärleken mellan henne och Patch.
Om jag i tidigare böcker, tvåan och trean, kände att det var svårt att komma in i läsningen. Så kände jag det inte alls nu. Jag tyckte att sidorna flög fram och den ena spännande händelsen avlöste den ena. Denna gång hade jag heller inga problem att hänga med i handlingen. Patch, som jag i tidigare böcker kunnat störa mig en del på, beter sig som en gentleman genom hela boken(eller nästan i alla fall). Och det känns som om även Nora har mognat en hel del i denna bok.
Jag tyckte att Becca Fitzpatrick lyckades knyta ihop säcken riktigt fint i Änglarnas kamp. Jag kände mig nöjd och glad efter att ha avslutat boken. Alla pusselbitarna föll på plats i och med den sista boken och jag kan lägga ännu en avslutad serie till årets lista. Enda minuset med boken, skulle nog vara framsidan. Lite för sliskig för min smak. Bara överkroppar hör hemma i romancegenren, och då knappt ens där...
Tack till B/Wahlströms för boken!
/Sara
