Miraklet bakom murarna!
Jag lånade denna bok när jag var hos min kusin för någon vecka sedan. Den utspelar i och kring ett utav västvärldens farligaste fängelser, Bellavistaanstalten i Medellín, Colombia. När det var som värst miste flera interner och vakter livet varje dag i det som räknades som helvetet på jorden. Väggarna var täckta med slagord skrivna i blod och internerna spelade fotboll med människohuvuden. I boken får man följa Oscar Osorio, en före detta knarkare och mördare som själv satt en tid på Bellavistaanstalten, men som senare blev pastor i en lokal kyrka. Tillsammans med en grupp volontärer börjar han arbeta för att bekämpa våldet med hjälp av så enkla medel som kärlek och omtanke. Detta är berättselsen om vad som hände då.
Jag läser vanligtvis fiktion och de självbiografiska eller verklighetsbaserade böckerna hamnar ofta i skymundan när jag ska välja en ny bok. Samtidigt tycker jag att det är skönt med lite variation i läsningen och man kan ju inte helt stänga ute verkligheten. Jag tyckte boken var intressant och inspirerande. Budskapet om att alla människor är lika mycket värda tåls att läsas om och om igen. Jag tycker att de våldsamma och brutala inslagen skildras på ett bra sätt. Det blir inget frossande i detaljer utan mer ett konstaterande att si och så var det. Texten varvas med ögonvittnesskildringar och personliga brev från några av de interner som handlingen kretsar kring. Boken ger även en intressant insyn i Colombias våldsproblematik. Enligt viss statistik (kan inte ge någon källa) sker det så mycket som 80 mord om dagen i Colombia. En annan siffra säger att det går en yrkesmördare på var 1000:e person i Colombia. När man läser detta förstår man varför fängelserna är överfulla trots att endast ett av tre mord leder till en polisutredning. Helt plötsligt känner jag mig väldigt tacksam över att bo i lilla Hjo. Jag beundrar de som lyckas upprätthålla en positiv människosyn i ett samhälle där ett människoliv är värt mindre än en brödlimpa.
/ Bea
