Beas bokhylla

Efter årtionden av brutalt vanstyre under den turkiske kediven i Kairo utbryter ett våldsamt uppror i Sudan, lett av en karismatisk religiös ledare, mahdin, en islamisk frälsargestalt. Engelsmännen tvingas ingripa för att skydda sina nationella intressen och för att försöka bistå de britter som blivit strandsatta i landet. 
I likhet med hundratals andra engelska köpmän har även Ryder Courtney blivit fast i huvudstaden Khartoum, och det är här som han stöter ihop med kapten Penrod Ballantyne, knuten till 10:e husarregementet, liksom också med den brittiske konsuln David Benbrook och hans tre vackra döttrar. 
Under den tio månader långa och blodiga belägringen av Khartoum, där den brittiske generalen stupar och britterna tvingas dra sig tillbaka, för dessa tre mäktiga män en hård kamp för att överleva. (Beskrivning från Bokus)

 

Jag ska inte säga att jag var fast från sida ett, men väl från sida två. Jag sögs snabbt in i Wilbur Smiths berättarstil och fann att jag hade svårt att lägga boken ifrån mig.

På bokcirkeln senast pratade vi om vikten av en väl genomförd research, när det kommer till historiska romaner. Flisan nämnde Wilbur Smith som ett bra sådant och efter att ha läst Solens triumf och sedemera läst på lite om Anglo-Sudanska kriget, är jag benägen att hålla med. Jag tycker att det märks tydligt när det är en författare som vet vad han skriver om. Språket är en fröjd för öga som hjärna. Fick stundtals sitta med pappersblock och skriva ned de ord som jag aldrig hade hört förut. Sålunda har jag lärt mig hur lång en kabellängd är (185,2 m), att menageri är ett annat ord för zoo samt att Effendi är det osmanska motsvarigheten till engelskans Sir etc.

Jag tycker om när jag lär mig något medan jag läser. Underhållningsvärdet är det inte heller något fel på, även om boken ibland kändes väldigt rå. Det finns ett kapitel där Smith ingående beskriver en elefantjakt. Det var knappt att jag kunde läsa det.

Något jag kunde störa mig lite på var den (håll i er här kommer ett långt ord) machokulturspräglade synen på män. Kvinnorna, märk väl, beskrevs inte som underdåniga och svaga utan snarare som handlingskraftiga och besuttna med ett stort mod. Männen kändes däremot klyshiga och platta.

 

Så till den stora frågan, kommer jag att läsa mer av Wilbur Smith? Ja, det tror jag verkligen. Han kanske kan bli min nya gunstlig efter det att ivern för Christian Jacqs böcker har svalnat.

 

/ Bea