Rädda mig inte!
Det är idag den 18/5 och förutom att det är pingstafton så är det även recensionsdag för Tahereh Mafis Rädda mig inte, uppföljaren till Rör mig inte. Det har således blivit dags för oss (Sara och Bea) har skriva ner våra tankar om boken, men först lite kort om handlingen, OBS! Viss spoilervarning kan förekomma.
Boken tar vid där vi lämnande Juliette och Adam senast. De har kommit fram till Omega Point, motståndsrörelsens hemliga tillhåll. Här får både Juliette och Adam genomgå noggranna tester för att utröna hemligheten med Juliettes dödliga beröring och varför Adam inte påverkas av den, Adam men också det som Juliette inte har berättat för någon, att även Warner kan röra vid henne. Utanför Omega Points murar börjar upproret att sjuda bland civilbefolkningen och det är inte långt till fullskaligt krig mellan motståndsrörelsen och Återetablissemanget. Juliette upptäcker att platsen hon flytt från kanske inte är så olik den hon ”räddats” till.
Och så till några tankar…
Bea: Jag har ett synnerligen ambivalent förhållande till Mafis böcker och då inte handlingen per se utan sättet hon skriver på. Jag upplever att hon för det mesta misshandlar språket. Säkerligen görs detta medvetet som medel för provokation, men det stör mig ändå. Ett exempel är att inga siffror skrivs ut med bokstäver utan alltid med siffror, ex. ”Han höll upp 2 händer”. Dessa språkliga friheter sticker mig i ögonen när de envisas med att poppa upp på sida upp och sida ner. Å ena sidan kan Mafi ibland brista ut i en mycket vacker prosa vilken helt bryter av det annars så korthuggna, stötiga språket, men å andra sidan känns det sammantaget mest kaotisk. Kanhända är det just denna effekt hon vill åt, men jag tror att det kan avskräcka en del potentiella läsare som inte är lika open minded när det gäller språkets krumsprång.
Handlingen däremot tycker jag är riktigt bra. Att jag sedan inte med liv och lust kan sätta mig in i denna lidande tonårings (Juliettes) turbulenta känsloliv kan ju knappast Mafi klandras för. Som helhet tycker jag att boken är bra, men det som hindrar den från att bli riktigt bra i mina ögon är språket.
Sara: Jag måste faktiskt hålla med Bea angående sifforna. Det störde mig något fruktansvärt i början av boken. Det korthuggna språket har jag inte så mycket emot mer än att det gör mig lite lätt stressad och gör att jag hetsläser böckerna utan att kunna lägga dem ifrån mig. Men det kanske är det som är meningen. I övrigt så älskar jag boken och handlingen även om det omöjliga triangeldramat mellan Juliette, Adam och Warner fick mig att må riktigt eländigt. Hur jag vrider och vänder på det hela kan jag inte riktigt inse hur Mafi ska kunna reda ut den här soppan. Därför är jag rädd att tredje boken kommer att ha svårt att leva upp till förväntningarna. Jag vill inte att den ska bli en besvikelse såsom tredje delen i Hungerspelen blev.
Som den romans-fantast jag ändå är måste jag också nämna Mafis briljans när det kommer till tonårsromantik. Jag tänker dels på balansgången mellan att röra och inte röra mellan Juliette och Adam. Men även utbytandet av saliv mellan Juliette och Warner som pågår i närmare åtta sidor. Åtta sidor, det är bra gjort. Jag tror bestämt att Mafi skulle kunna ha en lysande framtid inom vuxen romance om hon ville. Då kunde ju karaktärerna få till det ibland också och slapp känna sådan frustration, lidande och desperation som stackars Juliette måste göra.
Stort tackt till B/Wahlströms för boken!
Rädda mig inte finns att köpa hos bokii.se!
/Bea & Sara
