Spöket på Canterville!
Under resan till Olso läste jag Dorian Grays porträtt och Spöket på Canterville av Oscar Wilde. Den tidigare är mitt och Judits kommande projekt med Klassikerpodden, men den senare ska ni få några rader om nu.
Första gången jag läste Spöket på Canterville var jag omkring elva år. Jag läste den under engelsklektionerna och blev därför föga förvånad när det visade sig att jag inte mindes ett dyft av handlingen och ej heller blev påmind medan jag läste. Mitt elvaåriga jag förstod helt enkelt inte vad historien handlade om. Således har jag sedan dess trott att det handlat om en klassisk spökhistoria, men där kunde jag inte ha mer fel.
Till slottet Canterville flyttar en amerikansk minister och hans familj. I spöket huserar sedan 300 år den olycksalige anden efter Simon Canterville, som någon gång på 1500-talet sägs ha mördat sin hustru. Simon försvann mystiskt efter detta och hans kropp återfanns aldrig, vilket har lett till att han blivit kvar i huset sedan dess. Den dagen då den bullriga, republikanska familjen flyttar in i slottet blir inget sig likt för det stackars spöket. Den amerikanska familjen är mer praktisk lagd än hans landsmän och trots att Simon uppbådar all sin kraft och fantasifullhet så finns det inget som skrämmer dessa jänkare. Snarare får Simon finna sig i att bli förödmjukad, då hans spökerier hela tiden saboteras. Bägaren rinner över när herrn i huset uppmanar spöket att använda smörjmedel, då hans rasslande kedjor undanhåller ministern dennes nattsömn. Den enda som inte är elak mot den osalige Simon är familjens tonårsflicka. Kanhända kan hon hjälpa honom att få frid.
Ja, efter den korta sammanfattningen förstår ni att detta är en spökhistoria på ända. Rollerna är ombytta och här är det spöket som är rädd för människorna och inte tvärtom. Det är en rar liten historia i dubbel bemärkelse och jag upplevde att den skiljde sig markant i fråga om språk och berättarstil från Wildes Dorian Grays porträtt. En angenäm lässtund bringade den dock och jag kan rekommendera den för dem som har barn i yngre tonåren eller mellanstadieåldern. I den åldern kan det nog vara en god idé att läsa den på svenska om det inte finns en förenklad engelsk version. Se bara hur det gick för mig…
/ Bea
