Beas bokhylla

Äntligen har jag fått läsa andra delen i Sofie Trinh Johanssons vampyrtrilogi! Har velat läsa den sedan jag läste Halvblod i december 2011. Jag lånade den på biblioteket, men jag skulle nog helst vilja ha den i hyllan här hemma.

 

Beskrivning från bokus: Billy har lämnat Aveline för att på egen hand be om hennes nåd och för det blod som kan rädda hennes liv. Samtidigt har han flytt från det enda hon är beredd att kämpa för, och lämnat henne med Alexander, som förändrats av hennes svek. Just som Aveline inte tror att det kan bli värre kommer Billys syster och V till dalen. Med sig har de Coraline, som visar sig vara Avelines värsta mardröm. Vem är egentligen mannen hon tror sig älska, och vad har han en gång varit? Och är verkligen kärleken nog för att fortsätta älska?

 

Jag tycker att Vingar av glas har lite mer driv i handlingen än vad Halvblod hade. Men den nya layouten, med mindre sidtext och mindre sidmarginaler, gjorde att det blev väldigt mycket text på varje sida. Jag hade hellre sett en tjockare bok och fått bättre flyt i läsningen. Många YA-böcker med vampyrer och romantik som huvudingredienser är ändå förvånandsvärt mysiga och våldsbefriade. Så är inte fallet med Vingar av glas. Serien känns mer vuxen och är betydligt mörkare och brutalare i sin handling.

 

Jag gillade boken och hela upplägget med halvbloden, deras förmågor och den värld av vampyrer som Sofie har byggt upp. Men jag måste säga att i denna del så blev jag riktigt frustrerad på karaktärerna. Hela triangelgrejen mellan Aveline, Billy och Alexander retade gallfeber på mig ibland.

 

 

SPOILERVARNING!

 

Okej, för det första undrar jag varför Aveline hade så himla bråttom att få ihop det med Alexander efter att Billy dött. Hur många månader tog det? Inte särskilt många. Hade Aveline tagit sig tid att sörja i nåt år eller så, vilket känns rimligt när man förlorat sin stora kärlek, hade de flesta problemen i boken aldrig uppstått. Alexander borde också insett detta och inte gett sig i lag med en kvinna i sorg. Alexander må vara en underbar och genomsnäll kille, men han känns inte alltid som den vassaste kniven i lådan, om jag säger så. När det kommer till Billy, så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag antar att det kanske är det som är meningen. I många andra böcker blir vampyrerna så romantiserade och det är på något sätt bra att Sofie inte valt att göra det. Vampyrer är innerst inne mördare och psykopater hela bunten. Och det krävs inte mycket för att den sidan ska komma fram. Billy må vara hur snygg, charmig och underbar som helst, men det ändrar inte det faktum att han är ett psyko i mina ögon. Jag menar, seriemördaren och våldtäktsmannen Ted Bundy ska ju tydligen också varit en riktig charmknutte...

 

Problemet när det kommer till triangeldraman är att jag ofta har svårt att bestämma mig för vilken kille jag ska heja på. I nuläget vill jag inte heja på någon utan hoppas nästan att någon ny trevlig kille ska introduceras i handlingen. Varför inte en muskulös varulv a la Jacob Black som kan vinna Avelines hjärta, rädda hennes liv för att sedan ta med henne långt bort från allt vad vampyrer heter, där de kan leva lyckliga i alla sina dagar tillsammans med sina framtida valpar. Ja, det skulle väl vara mysigt?

 

Även om jag stundtals var riktigt irriterad och arg på de val som karaktärerna gör i boken så betyder det inte att jag ogillade den. Nej, det faktum att jag blev så engagerad i boken och karaktärerna gör att jag inser jag att Sofie lyckats riktigt bra ändå. För jag bara måste läsa nästa bok och se hur det går, eller hur? Och måste man läsa fortsättningen kan författaren knappats ha misslyckats. Nej, jag ser fram emot att läsa Sofies framtida utgivning. Även efter Halvblodstrilogins slut.

 

/Sara