Min mormor hälsar och säger förlåt

 

 

Ser ni omslaget? ”The return of the back”, som en kritiker skrev. Det är Fredrik Backmans senaste bok, ”Min mormor hälsar och säger förlåt”. Jag tycker alltid att det är snyggt om en författare har enhetliga omslag för sina böcker, och efter En man som heter Ove är det verkligen kul att det istället för en äldre man står en sjuårig tjej i samma pose. Och därmed slår jag fast att där slutar likheterna (förutom att även här händer det mycket grannar emellan). Men den här boken är inte ”Ove 2.0”, precis som Analfabeten som kunde räknainte var en ny ”Hundraåringen…”. Sådetså.

Här är det istället Elsa som är huvudperson. Hon är sju år och väldigt lillgammal med en allmänbildning långt över det normala (något hon får sota för i skolan genom att ständigt behöva springa från mobbarna, smarthuvuden som varken kan stava eller prata sammanhängande). Tur att Elsa har sin bästa vän och starkaste beskyddare i Mormor, som är en ”dysfunktionell superhjälte”. Mormor har nämligen varit läkare i krigsdrabbade länder och hjälpt utsatta barn i hela sitt yrkesliv, men på hemmaplan till vardags är hon lite… ”out of place”. Mormor har svårt för det här med regler och lagar och utmanar dem så ofta hon kan.

Eftersom Elsa är ”annorlunda” blir Mormor hennes enda lekkamrat och tillsammans tar de ofta sin tillflykt till landet Miamas i de förenade kungarikena Landet-Nästan-Vaken där fantasi är högvaluta, en bok värd en förmögenhet och historieberättare har högst status av alla.

När Mormor dör i cancer står Elsa ensam med sina rädslor: den svåra vardagen i skolan, höggravida ledsna mamman och den muppiga styvpappan som säkert kommer att älska det kommande halvsyskonet mer än de älskar Elsa. Men Mormor har uppdrag till riddaren Elsa av Miamas: hon ska överlämna brev till ett antal personer som Mormor vill säga förlåt till. Uppdraget är inte alldeles enkelt eftersom breven är gömda på olika ställen, och varje brev hittas med ledtrådar från den senast lämnade. Elsa lär känna människor som hon inser egentligen är hjältar, alla på sitt sätt, eftersom alla bär på sina rädslor och sår från det förflutna. Samtidigt får Elsa bit för bit reda på sanningen om Mormors liv och kungariket Miamas.

Fredrik Backman är verkligen ett intressant författarskap som jag kommer att hålla ögonen på. Elsa är en modern Pippi, men utvecklas inte på samma fördjupade sätt som Ove gjorde (hon är i och för sig bara sju år och har inte så mycket förflutet att kunna fördjupas i). Stilen känns igen med det pratiga berättardrivet, och det speglar Elsas barnhjärnas aldrig raka tankegångar väl, men ibland blir helhetsintrycket lite överenergiskt, så att man önskar att Ove ska klampa in, ryta ifrån och röja upp lite. Det jag stör mig mest på är de enligt mig alltför ofta förekommande och ibland onödiga svordomarna. I just boken om Ove satt varje väl vald svordom som en smocka på rätt plats – här blir de tvärtom ett hinder.

Ett stort plus, förutom den rörande och mycket fantasifulla intrigen är litteraturreferenserna. Det är mest fantasy och serier som nämns, Elsas hjältar och litteraturpreferenser rör sig i kretsar som Harry Potter och X-Men. Men kärleken till litteratur och språk lyser igenom i Backmans författarskap, och det är imponerande att han har lyckats med två så pass bra romaner på raken som ”En man som heter Ove” och ”Min mormor hälsar och säger förlåt”. (Nu blev det så att jag hela tiden jämförde de två böckerna i alla fall. Det var ju precis det jag  ville undvika).

 

 
 
Min mormor hälsar och säger förlåt finns både som e-bok och som ljudbok hos bokii.se
 

 



Kommentarer
Postat av: Lena

Läst ju boken om Ove och älskade den, så jag är otroligt sugen på att läsa denna!!

2013-10-31 @ 09:49:28
URL: http://lenasgodsaker.blogspot.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0