Alberts sista önskan
"Vill du hålla ett minnestal över mig?" frågade den gamle mannen. "När jag är borta." Han blinkade bakom glasögonen. Hans prydligt ansade skägg var grått, och han stod lätt framåtböjd. "Är du döende?" frågade jag. "Inte än", sa han och flinade. Den åttiotvåårige rabbinen Albert Lewis fråga kommer att för alltid förändra livet för Mitch Albom. Mitch är mitt uppe i en blomstrande karriär i Detroit och har alla materiella tillgångar som han kan önska sig. Men han har förlorat sin inre gnista och sin barnatro och kanske är det avsaknaden av en djupare mening i livet som får honom att till sist säga ja. Det blir början till en djup vänskap och många samtal mellan den unge sportjournalisten och den åldrande gudsmannen.
Av en slump kommer Mitch i kontakt med prästen Henry, en omvänd före detta langare som nu verkar i en kristen församling bestående av hemlösa, brottslingar och narkomaner. Han har vigt sitt liv åt att hjälpa utsatta i den nedgångna kyrkan, där regnet har fritt tillträde genom ett hål i taket.
Med tiden upptäcker Mitch alltfler likheter mellan Albert och Henry, trots att de verkar i två helt skilda världar. Båda har hittat sin styrka och meningen med livet i tron på någonting större än de själva och Mitch börjar långsamt inse att den gamle rabbinens begäran i själva verket är en gåva till honom."
Av en slump kommer Mitch i kontakt med prästen Henry, en omvänd före detta langare som nu verkar i en kristen församling bestående av hemlösa, brottslingar och narkomaner. Han har vigt sitt liv åt att hjälpa utsatta i den nedgångna kyrkan, där regnet har fritt tillträde genom ett hål i taket.
Med tiden upptäcker Mitch alltfler likheter mellan Albert och Henry, trots att de verkar i två helt skilda världar. Båda har hittat sin styrka och meningen med livet i tron på någonting större än de själva och Mitch börjar långsamt inse att den gamle rabbinens begäran i själva verket är en gåva till honom."
Det är nu några år sedan jag senast läste något utav Mitch Albom. Den bok jag läste då var Ge mig en dag till och den fick mig inte att känna likadant som Tisdagarna med Morrie och Fem personer du möter i himlen. Däremot tycker jag att Albom är i sitt esse med Alberts sista önskan. Boken är ju, liksom Tisdagarna med Morrie, mer eller mindre en biografi i intervjuform och detta koncept bemästrar Albom mycket bra. Jag hade med mig denna bok till bokcirkeln i lördags och det var verkligen svårt att göra boken rättvisa när jag försökte haspla ur mig hur otroligt bra jag tyckte att den var. I min läsdagbok har jag till och med skrivit att jag borde läsa om den en gång om året.
/ Bea
