Beas bokhylla

Det är alltid nervigt att läsa en ny bok utav en författare som man verkligen tycker om, men som inte publicerat något på ett antal år. Det är även nervigt att läsa en fortsättning på en eller flera böcker som man tycker fick ett bra slut för tio år sedan. Man blir rädd för att man inte ska känna igen sina älskade karaktärer, att författaren ska ha ”tacklat av”. Man är helt enkelt rädd för att bli besviken. Så när Helen Fielding kom ut med Mad about The Boy – en fortsättning på de omåttligt populära böckerna om antihjälten Bridget Jones – var jag både skeptisk och lite irriterad. Irritationen härstammade mest från att man redan från början fick klart för sig att Mark Darcy – den underbare Mark – hade dödats av och att Bridget nu var singel igen. Singel, men femtio år och småbarnsmamma. Här började mina farhågor: skulle Fielding försöka göra om samma succé som i Bridget Jones dagbok, dvs. lätt överviktig, storrökande, tragikomisk men dock självständig kvinna som längtar efter kärlek? Hur skulle hon hantera att Mark Darcy var död? Eller rättare sagt hur skulle Bridget hantera detta? Jag får ärligt säga att jag var rädd att hon skulle göra något bisarrt och tramsigt av alltsammans, men icke!

När boken tar sin början har det gått fem år sedan Marks tragiska bortgång. Mark Darcy var en framstående människorättsadvokat som förolyckades under ett uppdrag i Sudan. Kvar lämnar han Bridget med barnen Billy (två år) och Mabel (tre månader).

Passagerna där Bridget beskriver sorgen av att ha förlorat sin make och barnens far är så vackert, men ändå Bridgetskt skrivna. Trots detta stora trauma har Bridget inte förlorat sin humor, så visst känner man igen henne från de tidigare böckerna. Det är samma gamla Bridget, fast nu i version 2.0. Hon lyckas fortfarande klanta till de mest simpla situationer och i stället för bantingsböcker läser hon nu böcker om föräldraskap och nätdejtning. Humorn finns kvar (halleluja!), men även det mörka och svarta. Kan inte påminna mig om när jag senast läste en bok med en sådan välavvägd blandning av skratt och gråt. Till sist en stor eloge till Fielding som ror detta i hamn, men ett speciellt tack för att hon inte gjorde Mark Darcy till en otrogen make* utan till en familjefar som rycktes bort i förtid.

Summa summarum: Mad about Bridget!

* Detta är en känga till alla de som skriver spin-offs på Jane Austens Stolthet och fördom. Varför, VARFÖR!? Måste man göra antingen Mr. Darcy eller Mr. Bingley till känslomässigt otillgängliga eller otrogna karlslokar? Varför förstöra det som Ms. Austen byggt upp? Jag struntar i att det säkert var mer regel än undantag att männen hade älskarinnor på den tiden. Det hade INTE Mr. Darcy och INTE Mr. Bingley. Kan man inte ta efter Fielding och i stället helt sonika ta livet av dem framför att korrumpera deras karaktär?