Främlingar

Mitt första bekantskap med författaren Adele Parks blev romanen Främlingar som kretsar kring Jo. Hon har bestämt sig för att åka till sin före dettas bröllop för att avstyra det hela i sista minuten av den orsaken att hon anser att hennes ex ska gifta sig med henne istället. Inte för att hon är vansinnigt förälskad i honom, det var ju trots allt fem år sedan hon dumpade honom innan de skulle gifta sig. Nej, Jo har helt enkelt insett att Martin, exet, var hennes bästa chans i livet till äktenskap och familjelycka, och önskar att hon kunde vrida tillbaka klockan. Efter honom har hon nämligen bara träffat skitstövlar som varierade i grad både när det gäller skitstövelaktighet och sexuell prestation.

Arbetslös och med ett tillfälligt hem på sin systers soffa bränner Jo sina sista pengar på en biljett till Chicago, hopplös romantiker som hon är. Det är så att skämskudden åker fram inför hennes naiva beteende. På planet till USA träffar hon Dean, en framgångsrik affärsman med ett mörkt förflutet, som nyss besökt sin döende far på ett sjukhus i London. Dean och Jo lär känna varandra under den långa resan, och Dean är inte rädd för att hålla upp en obarmhärtig spegel inför Jo som kritiserar hennes världsfrånvända och naiva beteende. Samtidigt får Jo fram detaljer ur Deans förflutna som han tidigare inte berättat för någon. Medan deras vänskap växer fram får vi också i tillbakablickar ta del av deras respektive familjehistorier och deras föräldrars äktenskap, som i sin tur gjorde Jo och Dean till vilka de är idag.

Jag var många gånger när att avfärda romanen som förutsägbar och klyschig, men varje gång hände det något som fick mig att vilja ändra på det omdömet. Parks skriver med stor insikt i den mänskliga naturen, och resultatet blir ett ärligt och fint porträtterat relationsroman som skulle kunna ha hänt i verkligheten. En del människor tenderar att dels ta den enklaste vägen och välja minsta motståndets lag, medan andra lever med skuld som de inte kan släppa och som hindrar dem från att leva livet fullt ut. Så i slutändan blev Främlingar helt okej avkopplingslitteratur för mig, men den når inte upp till till exempel nivån där Jojo Moyes eller Kate Mortons berättelser finns. Jag tycker att Främlingar saknar det där lilla extra som är så svår att beskriva, och som är så personlig vid läsning.

Adele Parks är enligt wikipedia en "womens fiction writer". På grund av att hon skriver om relationer och familjeband, ofta ur kvinnors synvikel, så vänder hon sig automatiskt till kvinnor...? Jag vet att det är ungefär så de litterära preferenserna fungerar i samhället, men jag kan fortfarande bli lite less på likartad schablonmässig fördelning. Samtliga av Parks böcker har legat på bästsäljarlistorna i hennes hemland Storbritannien, och har översatts till 25 språk. Med sådana framgångar så kanske hon inte stör sig på klyschiga fackindelningar, utan skrattar istället hela vägen till banken.

 

 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0