En Gud i spillror

I Kate Atkinsons enastående roman Liv efter liv från 2013 fick vi lära känna den färgstarka familjen Todd och deras livsöden genom två världskrig, med bas på landsbygdsgodset Fox Corner, Rävhörna. Romanen berättades främst genom systern Ursula, som gång på gång fick en ny chans i livet, när något hade gått snett och saker och ting kom till sin spets, oftast genom skillnaden på liv och död, via val som till synes inte hade någon betydelse. Jag tyckte väldigt mycket om Liv efter liv, och har sedan dess gett bort den och rekommenderat den till många.

Huvudpersonen i En Gud i spillror är Ursulas yngre bror Ted, som i Liv efter liv, efter att ha trotts vara död, återvände efter två år i tyskt fångenskap. Enligt författaren är denna nya roman inte någon uppföljare, utan snarare en parallellberättelse till Liv efter liv. Greppet med att låta någon leva om och om igen är borta, men den fragmentariska berättarstilen som bildar ett slags pussel och som rör sig fritt genom olika tidsåldrar, är kvar. Vissa kanske kan störa sig på upplägget – jag tycker om att vi, samtidigt som Teddy minns sin barndom på 1920-talet, även får inblick i hans barnbarns liv på 1980-talet. Det som framträder allra tydligast på det här sättet är hur de olika generationerna, som tror sig vara fria från ärftligt beteende och bagage i psykologisk mening, ändå till viss del styrs av varandras val och öden.

En Gud i spillror är främst en roman om Teddy, kriget han utkämpade och hans liv efter krigsslutet, hans familj med hustrun Nancy och dottern Viola, som blev en synnerligen märklig människa. Men det som till synes lunkar på i maklig berättartakt visar sig till slut ha överraskningar i beredskap. För den fragmentariska berättarstilen ger författaren friheten att vara återhållsam med information, och portionera ut små glimtar av den när det passar, till det slutliga aha-ögonblicket. (Vilket, i mina ögon, ändå inte förklarar helt och hållet varför Viola är ett sådant monster, både som dotter och som förälder. Samtidigt står hon för en hel del av humorn i berättelsen, man anar att Atkinson tyckte att hon var en tacksam karaktär att driva med och stapla klyschor på).

Till sist en tanke som följde mig genom hela boken: står En Gud i spillror stadigt på egna ben, eller ska man helst ha läst Liv efter liv före? Jag tycker att En Gud i spillror med enkelhet kan läsas för sig, det är en mycket välskriven roman med ett underbart språk, om en mans och hans familjs livsöden. Samtidigt som jag, som hade läst Liv efter liv tidigare, kände bifigurerna som i vissa fall bara hastade förbi, på ett djupare plan, och visste vilken tyngd som låg bakom en väl avvägd bisats, vilket gav läsningen ett större djup. Så läs helst båda böckerna, för de är båda fantastiska romaner på sitt sätt, men tillsammans skapar de en helhet som är en pärla som skulle kunna vara juvelen i vilket författarskap som helst.

 

 

 

 
 
 

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0