Summering: Veronika bestämmer sig för att dö
Dags att skriva några avslutande rader om Paulo Coelhos, Veronika bestämmer sig för att dö.
Till en början verkade det som att detta skulle bli ett riktigt stolpskott, men allteftersom boken framskred blev det bättre och bättre. Och nu när det är tillbaka i hyllan igen kan jag säga att den faktiskt var mer än okej.
Det förs många intressanta resonemang genom handlingen, som utspelar sig på ett mentalsjukhus. Boken tar upp sådant som, vad innebär det att vara galen? Är det att leva utanför det som kallas normalt? Och vad är normalt och vilka bestämmer det?
Boken innehåller dessutom en intressant redogörelse om slipsar som verkligen sätter dessa frågor på sin spets och bara den gör boken värd att läsa.
"Ser du vad jag har om halsen?"
"En slips"
"Bra. Ditt svar är logiskt, i enlighet med vad en fullkomligt normal människa skulle svara: en slips!
En galen person, däremot, skulle säga att jag har en löjlig och meningslös färgad tygbit om halsen, knuten på ett komplicerat sätt, som försvårar huvudets rörelser och tvingar mig till större ansträngning varje gång jag drar ned luft i lungorna. Om jag böjer mig fram över en bordsfläkt utan att tänka mig för kan jag bli strypt av den här tygbiten.
Om en galen människa frågade mig vad en slips är bra för skulle jag vara tvungen att svara: ingenting alls. Inte ens för prydnads skull, för nuförtiden har slipsen blivit en symbol för underkastelse, makt och stelhet. Den enda glädje man har av en slips är att få ta av sig den när man kommer hem, vilket alltid ger en känsla av att man har blivit fri från något fast man knappt vet vad.
Men kan känslan av lättnad rättfärdiga slipsens existens? Nej. Likafullt, om jag frågar en galen och en normal person vad det här är, kommer den att betraktas som frisk som svarar: en slips. Det spelar ingen roll vem som har rätt djupast sett, vad som räknas är vem som har rätt i andras ögon."
s. 103
Till en början verkade det som att detta skulle bli ett riktigt stolpskott, men allteftersom boken framskred blev det bättre och bättre. Och nu när det är tillbaka i hyllan igen kan jag säga att den faktiskt var mer än okej.
Det förs många intressanta resonemang genom handlingen, som utspelar sig på ett mentalsjukhus. Boken tar upp sådant som, vad innebär det att vara galen? Är det att leva utanför det som kallas normalt? Och vad är normalt och vilka bestämmer det?
Boken innehåller dessutom en intressant redogörelse om slipsar som verkligen sätter dessa frågor på sin spets och bara den gör boken värd att läsa.
"Ser du vad jag har om halsen?"
"En slips"
"Bra. Ditt svar är logiskt, i enlighet med vad en fullkomligt normal människa skulle svara: en slips!
En galen person, däremot, skulle säga att jag har en löjlig och meningslös färgad tygbit om halsen, knuten på ett komplicerat sätt, som försvårar huvudets rörelser och tvingar mig till större ansträngning varje gång jag drar ned luft i lungorna. Om jag böjer mig fram över en bordsfläkt utan att tänka mig för kan jag bli strypt av den här tygbiten.
Om en galen människa frågade mig vad en slips är bra för skulle jag vara tvungen att svara: ingenting alls. Inte ens för prydnads skull, för nuförtiden har slipsen blivit en symbol för underkastelse, makt och stelhet. Den enda glädje man har av en slips är att få ta av sig den när man kommer hem, vilket alltid ger en känsla av att man har blivit fri från något fast man knappt vet vad.
Men kan känslan av lättnad rättfärdiga slipsens existens? Nej. Likafullt, om jag frågar en galen och en normal person vad det här är, kommer den att betraktas som frisk som svarar: en slips. Det spelar ingen roll vem som har rätt djupast sett, vad som räknas är vem som har rätt i andras ögon."
s. 103