Judit recenserar: Hjärta av jazz
Jag anser mig ha hyfsat bra koll på litteratur, men det visar sig att jag har missat Sara Lövestam helt hittills. Och vilken miss! Hon är nämligen briljant, något mindre är en underdrift. ”Hjärta av jazz” är hennes fjärde roman, och handlar om Steffi som går i nian. Hon är en klipsk unge, men av någon anledning som varken hon eller läsaren kan förstå, så har hon utsetts åt hackkyckling av några mobbingsugna tjejer i sin klass, och får utstå en hel del vidrigheter. Det härliga med Steffi är att hon ändå inte blir ett offer – hon har en kärleksfull familj och sitt stora musikintresse, och på något sätt lyckas hon behålla tron på sitt eget värde. En dag när Steffi passerar ett ålderdomshem, lyssnar någon på en av hennes älsklingslåtar med Povel Ramel. Steffi lär känna Alvar Svensson, som år 1942 drog till Stockholm från Värmland, blev musiker och fick spela med dåtidens stora namn. Den gamle mannens minnen flätas samman med Steffis eget liv och vänskapen kommer att betyda mycket för dem båda.
Romanens stora styrka (förutom det fantastiska språket) är att den verkligen lyckas skapa känslan av att man är mitt i händelserna. Jag susar med cykelbud genom 1940-talets Stockholm, står i kön in till Nalen, argumenterar mot äldre som anser på allvar att jazzen är ett större hot mot ungdomarna än kriget, jag dansar av glädje när kriget tar slut. Jag fnittrar åt ord jag aldrig hört förut, ”snajdare”, ”swingpjatt” och liknande slanguttryck. Jag lyssnar på svensk jazz på spotify, Povel Ramel och Alice Babs, och lever med bokens karaktärer så länge läsningen varar (alldeles för kort, som låten säger).
Förutom att berättelsen om Alvars liv är fängslande så är den även, när det gäller Steffis nutida liv, full av sunda värderingar, men sätter fingret på att vem som helst kan råka ut för mobbing. Samtidigt förmedlar historien även en stor portion hopp, och den triumferande känslan av att det faktiskt inte brukar vara översittarna som det går bäst för här i livet, när skolans lilla slutna värld upphör. Att lyckas med detta utan att bli klyschig, men däremot befriande och hoppfull, är sannerligen en bedrift.
”Hjärta av jazz” är ingen ungdomsbok, men jag kommer att ge bort den till ungdomar jag känner så snart de kan tänkas vara mogna för den, speciellt ungdomar som behöver stöd i att våga vara sig själva. De vuxna i min närhet har redan utsatts för ”du måste läsa Lövestam”-attacker som kommer att fortsätta tills de lyder.
Så snart ”Hjärta av jazz” var slut, pinnade jag iväg till biblioteket för att låna ”Tillbaka till henne”, som är Lövestams näst senaste roman. Den får följa med på Italienresan, för den har 600 härliga sidor!
Ett litet P.S: Jag blev så rörd av dedikationens avslutande meningar att jag måste citera dem här: ”Sist, men inte minst: Tack alla barn och tonåringar, som sitter på skolor över hela världen och funderar på tonarter, skuggningar, pi, medeltidsestetik, adverbial, metafysik, neandertalare, knyppling, färglära och flambering, istället för att låta skolgårdshierarkierna komma åt er. Er tid kommer.”
Tack till Piratförlaget för läsexemplaret!
/Judit