"Detta är berättelsen om Rosa Fiore, en enkel bondflicka som växer upp på Sicilien på 1920-talet. Olycklig kärlek gör att hon redan i de sena tonåren vänder det motsatta könet ryggen. Hon är nu en yppig och mycket tilldragande kvinna men hennes driftsliv kanaliseras i ett intresse för matlagning som hon utvecklar till fulländning. I köket komponerar hon med sinnlighet och finess de mest delikata rätter. Hon tar anställning som biblioteksbiträde i Palermo och hennes liv är lika trist och dammigt som de gamla böcker hon är satt att sortera. Men en dag träder en gåtfull engelsman över bibliotekets tröskel. Hans ärende är att samla material till ett forskningsprojekt om siciliansk gastronomi. Han är inte vacker på ett bildskönt sätt men han vibrerar av rå manlighet och Rosa är förlorad. Hon blir hans gastronomiska guide och under den amorösa sommar de får tillsammans visar hon sig besitta erotiska färdigheter som väl kan mäta sig med de kulinariska." - Beskrivning från Bokus.

 

Det var på en träff med bokcirkeln i höstas som jag för första gången hörde talas om Lily Prior; det var Flisan som tipsade om hennes böcker Passion och Nektar. För någon månad sedan hittade jag hennes bok La Cucina på en second hand i Tibro och nu har jag kommit mig för att läsa den.

 

I berättarstilen påminner Prior mycket om Isabel Allende. De skapar en liknande atmosfär mellan pärmarna. Förutom berättarstilen tycker jag även att karaktärerna påminner om Allendes. Boken myllar av brokiga, konstiga och lite smått galna personer. Det finns ett siamesiskt tvillingpar som gifter sig med en koppärrig prostituerad, maffiabossar som mördar sina egna söner och naturligtvis starka och självständiga kvinnor. Att teckna kvinnoporträtt tycker jag ju att Allende är mycket bra på och Prior står inte henne efter. 

 

Jag tycker det är lite svårt att ge ett samlat betyg för La Cucina, det bästa ordet jag kan komma på som beskriver boken någorlunda bra är att den är rätt så knäpp. Den är även medryckande, lättläst och intressant, men mest knäpp. Jag ser fram emot att läsa mer av Prior. Det jag läst hittills gör mig nyfiken på mer, speciellt hennes udda karaktärer.

 

/ Bea

 

 

 

På söndag är det Mors Dag och jag (Sara) är extra glad eftersom jag vet att det har kommit ett bokpaket till mig på posten. Därför tänkte vi att denna veckans ris & ros skulle vara tillägnat mammor, och då litterära sådana.

 

 

 

Sara: En mamma som jag tycker verkligen är värd att firas är Mrs Weasley från Harry Potter-böckerna. Hon har många barn att ta hand och inte så stora ekonomiska förutsättningar. Sen är det väldigt starkt gjort att vara ifrån sina barn så mycket som hon ändå är. Det kan inte vara lätt. En mamma som verkligen inte är något att hänga i julgranen är ju Lena Duchannes mamma från boken Beautiful Creatures. Börjar bli sugen på att läsa nästa bok i den serien.

 

Bea: Två mödrar som är värda att firas är Alexis mormor och mormorsmor i Victoria Hislops Längtans ö. Jag kommer dessvärre inte ihåg vad de heter och jag har lånat ut mitt exemplar av boken för jag hittar den inte i hyllan. Nåväl, dessa kvinnor är i alla fall två rejäla, kretenska matriarker som arbetar hårt och som dessutom drabbas av spetälska, men som inte för den sakens skulle slutar göra gott mot andra. Två förebilder med andra ord.

Två mödrar som jag inte har så mycket till övers för är Audens mamma i Sarah Dessens Mycket mer än så och Macys mamma i Mitt perfekta liv, också det en Dessen-bok. Båda dessa mödrar är otroligt självcentrerade och prestationsinriktade. Att hålla fasaden prydlig är det viktigaste. Även om det innebär att man försakar sina egna barn. Inga förebilder där inte.

Idag deltar jag i The Broke and the Bookish tisdagsutmaning: Top Ten Tuesday! Så här lyder veckans utmaning.

 

Här kommer mina omslag utan inbördes ordning:

 

1. Fallen av Lauren Kate - Jättesnyggt omslag, men boken var ingen höjdare tyvärr. Lite för seg för min smak.

 

 

2. Beautiful creatures av Margaret Stohl & Kami Garcia - Det svenska omslaget är jättefint tycker jag. Glänser härligt och skimrar i lila!

 

 

3. The demon lover av Juliet Dark (Carol Goodman) - Vackert omslag och en trevlig bok om mystiska och övernaturliga händelser på ett universitet.

 

 

4. Victoria Bergmans svaghet av Eriksson & Axlander-Sundquist - Vackra men skrämmande omslag. Passar bra till böckernas handling.

 

 

5. The Selection av Kiera Cass - En vacker klänning funkar alltid för mig!

 

 

6. Divergent av Veroncia Roth - Jättefint om man bortser från den fula röda lappen.

 

 

7. The demon king av Cinda Williams Chima - Ljust och fantasifullt!

 

 

8. The maze runner av James Dashner - Passar in superbra på boken och grönt är alltid skönt.

 

 

9. Monstrets dotter av Kristin Cashore - Även här tjej i klänning och jättefint!

 

 

10. Kretsen av Maggie Stiefvater - Korpen är vacker och omslaget är spännande.

 

 

 

Detta kanske inte blev mina absoluta favoriter, men i alla fall tio som står i bokhyllan just nu och som jag nyligen läst. Hade då lätt kunnat hitta betydligt fler.

 

/Sara

 

 

 

(beskrivning från förlaget)

 

Sylvia Days Crossfiretrilogi, med Eva och Gideon i huvudrollerna, är några av böckerna som blivit otroligt populära i och med hela Fifty Shades-febern. Visst har För dig blottad har en hel del likheter med Femtio nyanser av honom. Men det störde inte mig särdeles mycket. En sak som skiljer böckerna åt är språket och författarnas uttryckssätt. När jag läser För dig blottad får jag känslan av att det är en rutinerad författare bakom boken och boken har enligt mig en helt annat kvalitet än Femtio nyanser.

 

 

Jag har tidigare läst två av Sylvia Days historiska romanceböcker som givits ut på svenska. Jag gillade både Synda och Älska och Sylvia Day börjar närma sig toppen av mina favoritförfattare när det kommer till romance. Hon skriver både historisk, contemporary och paranormal romance. I den sistnämnda genren har jag ännu inte läst något av Sylvia. Lite märktligt kan tyckas, eftersom det råkar vara med favorit genre. Men det dröjer nog inte länge till, det kan jag lova. Mest sugen är jag på A touch of crimson, som jag tror handlar om änglar.

 

För dig blottad lånade jag på bibblan eftersom jag inte var riktigt säker på vad jag skulle tycka om boken. Men jag gillade den faktiskt riktigt mycket och nu funderar jag på om jag inte ska beställa hem hela trilogin från amazon, där de faktiskt var riktigt billiga.

 

/Sara

På jobbet har vi farligt nära till Myrorna, som har en ganska stor bokavdelning. Dit brukar jag gå ibland på lunchen när jag är alldeles utled på att prata med människor. Att bläddra bland böcker och titta på gamla saker brukar lugna mig. (Biblioteket fyller samma funktion, men den renoveras fram till mitten av juni).
Nackdelen med Myrorna är att jag oftast hittar något att köpa, även nu i veckan. Som om min bokhylla skulle behöva dessa extra och oplanerade tillskott… Dessa tre böcker fick följa med hem denna gång:

Här kommer en boktips till lässugna ungdomar som vill ha en bok som riktigt andas sommar och sol. I förra veckan dök denna bok upp i brevlådan som en överraskning från B/Wahlströms. Det tackar vi för!

 

I Carlstensveckan får vi möta Ebba som tillsammans med kompisarna Carro och Nova ska åka på seglarläger under sommarlovet. Det blir en härlig och spännande vecka fylld med sol, romantik, nya vänner, snygga killar och så segling förstås. B/Wahlströms, som givit ut boken, rekommenderar den till läsare mellan 12-15 år. Så jag ska villigt erkänna att med mina 28 år kände mig lite i äldsta laget för att kunna uppskatta boken till fullo.Den har heller inte enligt mig inte någon större crossover potential. Dock vet jag att fjortisversionen av mig själv hade älskat den här boken, detta trots att jag aldrig varit något större fan av segling.

 

Carlstensveckan är författaren Johanna Schreibers debutroman och en väldigt välskriven sådan. Språket, handlingen, ja hela boken, känns som en ungdomlig frisk fläkt och jag tror att den kan locka många unga tjejer till läsning i sommar.

 

 

/Sara

...skulle bli så mycket roligare.

 

För tio år sedan försvann Majas mamma spårlöst. Nu, tio år senare, hittas hon mördad i Brighton samtidigt som Maja precis flyttat till England för att studera på den anrika konstakademien vid Oxford University. Maja tror först att moderns mord kan ge henne något form av avslut, men det visar sig att modern inte är redo att släppa Maja än. I de mörka korridorerna på Mill Creek Manor har något börjat att röra sig. Något som vill död, ond bråd död.

 

Av Amanda Hellberg har jag tidigare läst Jag väntar under mossan, en spökhistoria som riktar sig till en lite yngre läsekrets med Döden på en blek häst vänder sig Hellberg istället till en äldre målgrupp. Den suggestiva skräckhistorien håller mig fast från sida ett. Jag får en liknande känsla som när jag läste Kate Mosses Vintervålnader. Tror att jag skrev i det inlägget att liknande böcker är svåra att finna, men nu verkar jag ha hittat en författare som slår huvudet på spiken, i alla fall på min mys-skrämsel-radar. Ja, det finns inte bara mysmord och mysskrämsel också. Efter Döden på en blek häst, vilken för övrigt fått sitt namn från en målning av Turner, finns ytterligare tre böcker om Maja Grå, Styggelsen (den första i serien), Tistelblomman (nummer tre) och Snögloben (nummer fyra). Den första verkar dock svår att få tag på. Får hålla ögonen öppna framöver.

 

/ Bea

 

 

Det är idag den 18/5 och förutom att det är pingstafton så är det även recensionsdag för Tahereh Mafis Rädda mig inte, uppföljaren till Rör mig inte. Det har således blivit dags för oss (Sara och Bea) har skriva ner våra tankar om boken, men först lite kort om handlingen, OBS! Viss spoilervarning kan förekomma.

 

 

 

Boken tar vid där vi lämnande Juliette och Adam senast. De har kommit fram till Omega Point, motståndsrörelsens hemliga tillhåll. Här får både Juliette och Adam genomgå noggranna tester för att utröna hemligheten med Juliettes dödliga beröring och varför Adam inte påverkas av den, Adam men också det som Juliette inte har berättat för någon, att även Warner kan röra vid henne. Utanför Omega Points murar börjar upproret att sjuda bland civilbefolkningen och det är inte långt till fullskaligt krig mellan motståndsrörelsen och Återetablissemanget. Juliette upptäcker att platsen hon flytt från kanske inte är så olik den hon ”räddats” till.

 

Och så till några tankar…

 

Bea: Jag har ett synnerligen ambivalent förhållande till Mafis böcker och då inte handlingen per se utan sättet hon skriver på. Jag upplever att hon för det mesta misshandlar språket. Säkerligen görs detta medvetet som medel för provokation, men det stör mig ändå. Ett exempel är att inga siffror skrivs ut med bokstäver utan alltid med siffror, ex. ”Han höll upp 2 händer”. Dessa språkliga friheter sticker mig i ögonen när de envisas med att poppa upp på sida upp och sida ner. Å ena sidan kan Mafi ibland brista ut i en mycket vacker prosa vilken helt bryter av det annars så korthuggna, stötiga språket, men å andra sidan känns det sammantaget mest kaotisk. Kanhända är det just denna effekt hon vill åt, men jag tror att det kan avskräcka en del potentiella läsare som inte är lika open minded när det gäller språkets krumsprång.

 

Handlingen däremot tycker jag är riktigt bra. Att jag sedan inte med liv och lust kan sätta mig in i denna lidande tonårings (Juliettes) turbulenta känsloliv kan ju knappast Mafi klandras för. Som helhet tycker jag att boken är bra, men det som hindrar den från att bli riktigt bra i mina ögon är språket.

 

Sara: Jag måste faktiskt hålla med Bea angående sifforna. Det störde mig något fruktansvärt i början av boken. Det korthuggna språket har jag inte så mycket emot mer än att det gör mig lite lätt stressad och gör att jag hetsläser böckerna utan att kunna lägga dem ifrån mig. Men det kanske är det som är meningen. I övrigt så älskar jag boken och handlingen även om det omöjliga triangeldramat mellan Juliette, Adam och Warner fick mig att må riktigt eländigt. Hur jag vrider och vänder på det hela kan jag inte riktigt inse hur Mafi ska kunna reda ut den här soppan. Därför är jag rädd att tredje boken kommer att ha svårt att leva upp till förväntningarna. Jag vill inte att den ska bli en besvikelse såsom tredje delen i Hungerspelen blev.

 

Som den romans-fantast  jag ändå är måste jag också nämna Mafis briljans när det kommer till tonårsromantik. Jag tänker dels på balansgången mellan att röra och inte röra mellan Juliette och Adam. Men även utbytandet av saliv mellan Juliette och Warner som pågår i närmare åtta sidor. Åtta sidor, det är bra gjort. Jag tror bestämt att Mafi skulle kunna ha en lysande framtid inom vuxen romance om hon ville. Då kunde ju karaktärerna få till det ibland också och slapp känna sådan frustration, lidande och desperation som stackars Juliette måste göra.

 

Stort tackt till B/Wahlströms för boken!

 

/Bea & Sara

En utav de böcker som står högst upp på min önskelista just nu är denna:

 

 

Det kan tyckas tråkigt och pretentiöst med en bok om svenskans skrivregler, men sanningen är den att jag anser att det svenska språket är något som bör lyftas fram och värnas om. Någon, kommer ej ihåg vem, gjorde för några år sedan följande uttalande: "Dagens ungdomar våldtar det svenska språket". Detta är ett ganska så provokativt och smaklöst uttalande kan jag tycka, men ingen rök utan eld. Personligen upplever jag hur jag mer ofta använder engelska ord när jag inte finner ett lämpligt svenskt. Inom vissa områden i språket kan jag fler engelska synonomer för ett ord än för det motsvarande svenska. Jag har många gånger hört det sägas att engelskan har fler ord än svenskan, men jag tror inte att det är så enkelt. Sanningen är den att vi svenskar är dåliga på att använda och variera vårt språk. Själv tycker jag att jag är hopplös på detta. 

 

Jag är ingen storslagen patriot. Jag viftar inte med några svenska flaggor den sjätte juni eller får tårar i ögonen av nationalsången, men något som jag faktiskt bryr mig om och brinner för är mitt modersmål. Svenskan har så otroligt många vackra ord som vi så sällan använder och använder vi dem så får vi en grön understrykning i Word. Det är så synd. Misstolka mig inte. Jag menar på intet sätt att språket inte bör förnyas, det måste det för att överleva, men detta med att adda, joina och levla upp lämnar mig med en känsla av språklig utarmning. Tro dock inte att jag inte använder dessa uttryck själv, det gör jag, men jag kan ändå fyllas av en känsla av förlust när jag "svenskar" till ett engelsk ord i stället för att använda de ord som redan finns eller använder någon form av banal vardagsslang i stället för något mer välklingande såsom skönja eller allena. Sedan ska vi inte ens börja prata om meningsuppbyggnad. Vad är rätt och vad är fel? Hur får jag och hur får jag inte använda ett kommatecken, en ellipsligatur eller ett bindestreck. Jag vill veta, jag vill veta nu!

 

/ Bea