Skychasers av Amy Kathleen Ryan
Det var flera år sedan nu som jag fyndade boken Glow, första delen i Skychaserstrilogin, på cdon under någon rea. Jag tänkte att den kanske kunde vara lite som Across the Universe, som så många bokbloggare och booktubers talat varmt om, och köpte hem den. Dessutom läser jag väldigt, väldigt sällan science fiction.
Jag läste Glow under hösten 2012 och kom mig alltså inte för att läsa ut serien förrän i år, mer än två år senare. För som vanligt så var det så mycket andra böcker som kom emellan. Något som jag däremot minns att jag gillade med Glow, var att man aldrig riktigt visste vem man skulle heja på, inte lita på heller för den delen. Karaktärerna är inte svarta eller vita, utan även de goda har sidor man inte gillar, liksom hur de onda kan ha förmildrande drag.
I Skychasers-serien drar författaren det dock till sin spets. Alla karaktärer känns så gråa att det är svårt att fästa sig vid någon över huvud taget. När man väl fattat tycke för en karaktär, går det bara några sidor innan man får en anledning att tvivla på sitt beslut. Och att aldrig riktigt veta vad man ska tycka blir lite jobbigt till slut.
Böckerna heter Glow, Spark och Flame och serien handlar i stora drag om två stora rymdskepp ute på en lång resa till en planet som de kallar för New Earth. Jorden håller på att gå under och människorna på New Horizon och The Empyrean ska alltså bli de första att starta upp mänskligheten på en ny planet. Handlingen kretsar kring några ungdomar, som är födda ombord på The Empyrean. När krig utbryter mellan de två skeppen, och många av de vuxna antingen dödas eller tillfångatas, faller ansvaret för deras fortlevnad på dem. Men barn och makt är inte alltid en bra idé och handlingen tar vändningar som för tankarna till Flugornas Herre (fast i rymden då). Därmed inte sagt att de vuxna i den här serien beter sig bättre, snarare tvärt om. Maktkamperna avlöser varandra och snart går ingen längre säker.
Skychasers var trots alla sina gråzoner helt okej läsning. Bitvis riktigt spännande, för långtråkigt blir det aldrig. Det händer saker stup i kvarten. Den ena hemska händelsen avlöser den andra, och mot slutet känns det som ett rent under att det ens finns några rymdskepp kvar.
