Beas bokhylla

De flesta inom litteraturvärlden verkar vara överens om att John Williams återupptäckta roman Stoner är ett mästerverk – av alla stora tidningar och bloggar har jag bara hittat en som ifrågasätter storheten hos den.

Handlingen i romanen är helt enkelt ett livsöde. William Stoner föds i den amerikanska mellanvästern i slutet av 1800-talet, på föräldrarnas gård där man trots hårt arbete knappt får livet att gå runt. Stoner anses ha läshuvud och skickas till universitet för att läsa till agronom, men under en introduktionskurs i engelska blir han förälskad i litteratur och stannar kvar på universitetet för att doktorera och senare undervisa i just litteratur. Han är ingen karriärist, han njuter helt enkelt av att undervisa, men får utkämpa en och annan strid inom lärarkårens hierarki ändå. Två världskrig kommer och går.

Så småningom gifter han sig med en kvinna (som han skulle ha lagt mer tid på att lära känna, för tusan!) och äktenskapet blir en katastrof. Det stör mig också att han inte kämpar för sin dotter utan låter frun ta över helt.

Det är ingen spännande historia, utan lunkar på i sakta mak, men jag tycker ändå att det är intressant läsning. Det är också ett intressant grepp att författaren beskriver skeenden rakt av, men förklarar och analyserar inte. Jag kan tänka mig att det skulle ge läsningen en annan dimension att läsa romanen på originalspråket, för i den nya svenska översättningen känns inte tidsandan särskilt karakteristisk. Kvinnokaraktärerna däremot är karikatyrsmässigt tidsenliga från 1900-talet första hälft (och tyvärr håller detta än i dag i vissa fall just inom amerikansk universitetslitteratur): antingen är kvinnan en perfekt hustru både till det yttre och inre, som vissa bifigurer som skymtar förbi, en egoistisk hysterika som Stoners fru, eller en sensuell och intelligent men kravlös (!) själsfrände utan huslig fallenhet, som älskarinnan. (Ja, han får till det, tack och lov och upplever kärlek i livet, gamle Stoner, och tur är väl det, annars hade jag blivit ännu mer irriterad på honom).

En bra roman och tidsdokument, utan tvekan, intressant läsning också, men jag undrar var den hajpade storheten ligger egentligen. Och framför allt: vad är det som har gjort att en roman från 1956, och då just denna roman, har blivit så stor 2014?