Beas bokhylla

En liten disclaimer: jag kommer inte att spoila, men om du inte har läst de föregående delarna av ”Det stora århundradet”, så kommer du nog inte att förstå så mycket av de tankar jag har kring boken...

Att varje år få läsa en ny del i serien om ”Det stora århundradet” av Guillou har för mig varit som att komma hem till en kär gammal vän. Men inför den sjätte delen som heter Äkta amerikanska jeans hade jag vissa farhågor. Jag har tyckt så mycket om familjen Lauritzens äldre medlemmar och deras öden med början under sent 1800-tal, att jag inte ville släppa dem och ha ett generationsskifte i historien. När det var Johanne, Rosa och deras kusiner som förde ordet kändes det okej, men nu när jag såg att Oscar och Christas barnbarn Eric kommer att vara huvudsaklig berättare så var jag skeptisk. Jag vill ju inte att vi ska lämna den första halvan av 1900-talet, jag vill inte att de karaktärer som jag tyckt så mycket om ska bli gamla och dö, jag vill inte att familjen Lauritzens bekväma överklasstillvaro och sammanhållning ska moderniseras, förändras och ändras om i grunden! Och ändå vet jag att det måste ske.

Eric är tolv år när berättelsen börjar, och då är vi i början av 1950-talet. Det blir ett kapitel för varje år som går, och Erics berättelse varvas med brev mellan honom och hans ”tante Johanne” år 1968. Vi förstår att det är då Eric skriver sina memoarer, under året då revolutionen bränner genom Europa och världen. Johanne blir en sorts korrekturläsare och kritiker, och det ett är smart drag av Guillou, för på så vis förekommer han eventuell kritik som skulle kunna uppstå mot den stil som en naiv och långtifrån allvetande barnberättare har. För medan Erics uppväxttid pågår med sport, skola, tjejer och annat som brukar bekymra tonårspojkar, genomgår hela släkten Lauritzen stora förändringar. Eric ser allt med ett barns ögon och förstånd, det är ofta som han inte har hela bilden klart för sig om vad som pågår omkring honom. Ibland skulle jag vilja ha tydligare förklaringar, men för det mesta sköts det snyggt, även om det är en hel del vi läsare får pussla ihop själva. Men det är en spännande tid i Sverige: det är nu som grunden till det svenska folkhemmet läggs, kalla kriget och kapprustningen i världen påbörjas, och de tyska influenserna försvinner och ger rum åt de amerikanska. Världens första generation av ”tonåringar” blir till, och klassamhället förändras.

Förutom att läsa Erics historia rakt upp och ner så förstår man att mycket i romanen är självbiografiskt för Jan Guillou. Från förfädernas nationalitet och klasstillhörighet till att han faktiskt också gick på Vasa Real, varifrån han relegerades och fick gå på internatskola en tid. Men fördelen med självupplevda detaljer är att berättelsen bär spår av så många små saker som är svåra att hitta på om man inte har upplevt dem, det ger en autenticitet till det hela. Så mina farhågor till trots blir det spännande läsning som jag har svårt att avbryta för pauser.

Jag vet inte hur många delar till som är planerade i denna serie, men slutet verkar förebåda åtminstone en bok till. Blir det samma nivå på nästa del läser jag gärna vidare!