Beas bokhylla

Jessie Burtons debutroman var den minnesvärda Miniatyrmakaren som utspelade sig i 1600-talets Amsterdam bland bigotta puritaner. I hennes efterlängtade andra roman Musan utforskar hon återigen andra tider, men närmare vår egen den här gången: 1960-talets London och 1930-talets Spanien.

Sommaren 1967 får den unga Odelle Bastien jobb på Skelton Institute, ett konstgalleri. Odelle är från Trinidad, och har bott i London i fem år. Författardrömmarna har hon lagt på is på grund av att man måste ju försörja sig också, så hon har jobbat i skobutik hittills. Jobbet på Skelton som en sorts sekreterare ger henne tio pund i veckan, vilket är ett lyft och en oväntad rikedom för Odelle. Skeltons excentriske delägare Marjorie Quick tar Odelle under sina vingar och uppmuntrar hennes författarambitioner. På en fest träffar Odelle Lawrie, en ung man vars mor nyligen gått bort och efterlämnat en märklig målning till sonen. När Lawrie tar målningen till Skeltons för en värdering blir man mycket intresserade av fyndet, men Marjorie Quick börjar bete sig alltmer underligt.

Hur målningen faktiskt kom att bli till handlar historiens andra del om, och de två berättelserna växer fram parallellt. Det är i södra delen av Spanien, nära byn Arazuelo som Olive Schloss och hennes familj hyr ett hus. Pappan Harold är österrikisk konsthandlare, och mamman Sarah är en rik och glamourös engelsk arvtagerska vars förmögenhet gör familjens liv och maken konsthandlararbete möjlig. Den nittonåriga Olive är en begåvad målare, något hennes föräldrar gärna förminskar eller inte vill kännas vid. Olives dröm är att komma in på en bra konstskola, och i romanens början får hon ett positivt antagningsbesked som hon funderar hur hon ska förhålla sig till. När Isaac Robles och hans syster Teresa anländer som hushållshjälp börjar det Schloss-ska hushållet långsamt att vändas upp och ner. Teresa inser snabbt Olives genialitet och gör allt för henne, medan Isaac, som också målar, får allt mer uppmärksamhet från Olives föräldrar. Samtidigt pågår det politiska oroligheter både i trakterna och ute i Europa, något som familjen Schloss försöker att ignorera.

Undertryckt och gömd kreativitet återfinns i båda berättelserna, liksom drivkrafterna bakom skapandet, vare sig det är för erkännandets, pengarnas eller själva konstens skull. Det finns också en feministisk frustration över vedertagna patriarkala normer: de om att kvinnor som skapande konstnärer inte kunde tas på allvar, och man behöver tyvärr inte gå långt tillbaka i tiden för att få dessa ”normer” befästa, om de ens är utrotade idag.

De två berättelserna flätas samman skickligt, och Burton år en av dessa författare som man kan slappna av med – hennes språk är vacker och stark, det driver berättelserna framåt och som läsare är det bara att svepas med. Det är känslosamt, lärorikt, medryckande, sensuellt, intelligent och helt underbart. Helt klart en av de bästa böcker som jag har läst under 2017.