Revolutionens ros

Alice Ekström debuterade med inte mindre än två romaner tidigare i höst. En av dem var Revolutionens ros som gavs ut på Harlequin i deras Silk-serie. Under bokmässan var Alice på plats i HarperCollins monter och jag passade på att köpa ett signerat ex.
 
Beatrice Hofver är en självständig ung kvinna som driver sitt eget bageri och är känd för sin frispråkighet. En ödesmättad kväll tvingas hon fly från sitt hem i Karlskrona. Hon möter Emil Courtin, en eldsjäl och revolutionär, som tar med henne till huvudstaden. Han visar henne en helt ny värld där kvinnor och män slåss sida vid sida - och där man är fri att älska vem man vill. Det blir början på en enastående resa på jakt efter kärlek, frihet och ett nytt hem.
 
Revolutionens ros är en underhållande historisk roman som samtidigt drar paralleller till viktiga händelser i Sveriges historia. Boken är både lättläst och lättlyssnad. Jag varvade min läsning med att lyssna via Nextory för att inte behöva ta paus när det vankades matlagning eller städning. När det kommer till hushållssysslor blir det alltid roligare med en ljudbok i öronen.
 
Jag hade redan innan jag påbörjade boken blivit förvarnad om att slutet inte skulle vara så tillfredsställande. I alla fall för att vara en roman utgiven av Harlequin. Det gjorde att jag kunde gå in i boken med inställningen att det var en vanlig roman och inte en romance. I sådana fall har jag faktiskt inget emot att bli spoilad. Hellre det är att vänta på en stark kärlekshistoria med ett lyckligt slut utan att få det.
 
Därför blir bokens enda minus att den känns felplacerad i Silk-serien då den inte är en typisk Harlequin-roman.  Hurra, finns det säkert en del som tänker nu. Harlequin har fortfarande ett oförtjänt dåligt rykte hos många läsare. Men hos mig är det tvärtom. För mig är Harlequin romance, eller möjligtvis en feelgood med ett lyckligt slut. Får jag inte det vill jag bli förvarnad, annars kommer jag bli besviken.
 
 
Revolutionens ros (häftad)
 
 
 
 

Flätan

Jag tyckte väl att jag kände igen namnet Laetitia Colombani när Sekwa förlag annonserade om boken Flätan. Filmnörd som jag är har jag sett ett par franska filmer som är regisserade av Colombani, som är manusförfattare, regissör och skådis.

Flätan är Colombanis debutroman och handlar om tre kvinnor som lever tre väldigt olika liv på tre kontinenter.

Smita lever i en liten by i Indien. Hon är kastlös och tömmer andras latrin för matrester och några slantar. Hon drömmer om att hennes dotter ska få gå i skola och inte behöva tillbringa sitt liv med att ta hand om andras avföring, som seden skulle bjuda, eftersom sådana yrken går i arv.

I Italien arbetar Giulia i sin fars hårateljé på Sicilien. Hon tror att hennes framtid är lugn och utstakad inom familjeföretaget, men en olycka och en oväntad kärlek föser henne åt ett annat håll.

Sarah i Kanada är en framgångsrik advokat och ensamstående mor till tre barn. Hon tycker att hon har löst det mesta i livet på ett effektivt sätt och ska bli delägare på advokatbyrån hon arbetar, men blir svårt sjuk.

Det som de tre kvinnorna har gemensamt är att de vägrar att acceptera sina öden. Var och en av dem försöker på sitt sätt och med de medel de har tillhands att ändra på det som verkar ofrånkomligt. De har mycket gemensamt, och styrkan de behöver kommer från oväntade håll.

Det som slog mig när jag var ungefär halvvägs genom boken var hur väl Colombani tecknar personporträtten på relativt få sidor. Det är naturligtvis de tre huvudpersonerna som fördjupas, de andra karaktärerna får knappt några konturer, men det är märkligt att kunna skissa upp tre så pass olika liv på ungefär 250 sidor och få läsaren att engagera sig i alla tre historier. De kulturella skillnaderna och orättvisorna i varje kvinnas levnadsöde är det som lyser starkast i boken, som känns nästan manusmässig i tonen, vilket inte är något negativt i sammanhanget, men det märks var författaren har sin bakgrund.

Jag tyckte mycket om Flätan, och önskar att jag hade fått följa de tre kvinnornas livsväg en liten bit till... Jag blir inte förvånad om Colombani någon gång skulle göra film av historien, som skulle göra sig bra på vita duken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

De vackra döda

Under de senaste åren har jag läst flera av Belinda Bauers och jag har aldrig blivit besviken. Hennes senaste boksläpp på svenska är De vackra döda utgiven på Modernista och den seglar upp som favorit bland de jag hittills läst.
 
Eve Singer är beroende av döden. Hennes karriär som kriminalreporter på TV är på väg att dala, och hon är beredd att ta till nästan vilka medel som helst för att tillfredsställa sin blodtörstiga publik.
Mördaren är också beroende av döden. Inte nog med att han fortsätter att döda. Han tillkännager dessutom sina makabra framträdanden i förväg, i syfte att visa upp döendets skönhet för världen.
När han kontaktar Eve tar hon tacksamt emot erbjudandet om att få vara först med varje nytt och blodigt spektakel. Tills hon inser att mördaren har två besattheter - och att hon är den andra...
 
De vackra döda
 
De vackra döda fångade mig från start. Redan första kapitlet, där vi får följa mordoffret Layla Martin, var så spännande att jag läste med andan i halsen. Därefter gick det inte att sluta. Bauer har skapat en seriemördare som åde skrämmer och fängslar. I den kvinnliga huvudkaraktären Eve får vi möta en kvinna med en enorm press på sig redan innan hon blir kontaktad av en seriemördare. Familjeproblemen hon brottas med och kraven från en arbetsplats där kvinnor har ett kort bäst före datum skildras väl av författaren. Men bäst är såklart katt- och råttaleken som Eve och mördaren hamnar i.
 
Handlingen tar oväntade vändningar, liksom mördaren hittar nya sätt att överraska och chockera. De vackra döda är absolut något för den som gillar spänningsromaner och thrillers där huvudfokus inte ligger på brottsutredningen utan mer på brotten i sig och mördaren själv. Jag hoppas att boken tar sig ända till bioduken, även om jag är lite tveksam till om jag faktiskt skulle våga titta.
 
Av Belinda Bauer har jag tidigare läst Mörk jordSkuggsida, Ni älskar dem inteLivet och dödens villkor och Betraktaren.
 
 
 
 
RSS 2.0