Monster i massor

Det var en gång en pojke som hette Kristian. Han hade haft en pyjamas med sagobilder på, och hans pappa brukade berätta sagorna som fanns i dom bilderna. Men nu hade Kristian vuxit en del, och blivit alldeles för stor för den gamla sagopyjamasen.
Så en kväll frågade Kristians pappa: "Vad för slags godnattsaga skulle du vilja höra?"
"Sagor med monster!" svarade Kristian.
Så håll nu någon hårt i hand så drar vi iväg till monsterland ...
 
 
 
Monster i massor av A.R. Yngve är en samling berättelser som, precis som titeln antyder, handlar om monster. En massa olika sorters monster. Under hösten har jag och mina barn, 9,7 och 3 år, haft högläsning ur boken och läst en monsterhistoria när barnen varit sugna på en.
 
Därmed inte sagt att det bara är barn som uppskattar berättelserna. Monsterhistorierna är skrivna glimten i ögat och en stor portion humor som passar både stora som små. Även om det kanske inte alltid är samma saker som lockar oss till skratt. Författaren drar ofta paralleller till högst mänskliga fenomen och problem, men skildrat ur ett monsterperspektiv och ger läsaren något att fundera över.
 
Barnens favoritmonster var Skafferimonstret. De tyckte berättelsen var riktigt spännande, speciellt själva slutknorren på historien och hade sedan fullt upp med att återberätta den för alla som ville höra. Det anser jag vara ett gott betyg!
 
 
Boken kan du bland annat köpa på Bokus och Adlibris.
 
 
 

Snöfall, mirakel och frusna hjärtan

Vi hinner med ett boktips till innan jul! Månadens val till bokcirkeln föll på en bok med jultema. Och Claire Sandys Snöfall, mirakel och frusna hjärtan bär onekligen på en hel del julsträmning. Boken utspelar sig runt jul på Irland och är fylld med hemligheter, romantik och humor. Bra julläsning med andra ord!
 
Det har gått sexton år sedan Asta lämnade Irland med ett krossat hjärta och ett barn i magen. Tillsammans med dottern Kitty trivs Asta bra i London men när hennes chef, den snygga tidningsmogulen Conan, vill att hon undersöker en religiös bluff i hennes gamla hemby tvingas hon plötsligt möta sitt förflutna. 
 
Där väntar släkt, gamla vänner och ovänner, samt nya bekantskaper och chans till romans.
 
 
 
Överlag skulle jag säga att boken togs emot väl av samtliga i vår bokcirkel. En del tyckte att den var lite lång, och på ett sätt kan jag hålla med. Många scener och dialoger var onödigt långa och babbliga i mitt tycke. Det tror jag kan ha bidragit till att boken inte gick riktigt så lätt att flyga igenom som man kanske hade tänkt.
 
Ett litet minus också för att baksidetexten avslöjade lite för mycket. Jag tycker att händelserna som beskrivs där ska ske ganska omgående i handlingen. Man ska inte sitta och fortfaranda vänta på att det baksidetexten lovat ska infrias när över halva boken gått.
 
Boken är ändå en riktigt trevlig feelgoodpärla och vill man läsa något härligt vintrigt med en god portion humor blir man nog inte besviken. Snöfall, mirakel och frusna hjärtan lämnar en tillfredsställande julmysig känsla efter sig.
 
 
 

Sköldpaddor hela vägen ner

Varje gång John Green släpper en ny bok är det hype och fest för hans fans och läsare. Senaste boken han skrev var ju Förr eller senare exploderar jag som kom för fem år sedan, 2012! Det känns dock som att han har varit aktuell och i farten på grund av att hans äldre böcker har översatts till svenska och givits ut på rad efter succén med nämnda Förr eller senare...

Jag har gillat alla böcker av John Green, men innan jag läser dem är jag alltid lite rädd för att de inte ska nå upp till den vanliga nivån, men hittills har jag inte blivit besviken. Fast när jag började Sköldpaddor... var jag faktiskt lite orolig. Det kändes nämligen som om historien skulle bli högst schablonmässig, en aningen för mycket John Green, om man så vill. Han har ju nästan alltid med 1: den pigga, sarkastiska kompisen, 2: den plågade tonåringen, kille eller tjej 3: kärleksparet som ligger i gräset och tittar på stjärnor 4: lagom oförstående men ändå lagom stöttande föräldrar. Men det blev inte så farligt. Här är historien i korthet:

Aza Holmes är en tonårstjej i Indianapolis, en något neurotisk tjej med skräck för bakterier och infektioner. Det är inget milt tillstånd Aza lider av, utan hennes tvångstankar tar över hennes tankar och liv rätt ofta. Tillsammans med bästa kompisen Daisy bestämmer de sig för att leta rätt på den försvunna miljardären Russell Pickett, för att kunna kassera in den utfästa belöningen på 100 000 dollar.

Det är bara det att Aza känner Russells son Davis sedan tidigare, eftersom de har varit på ”depp-kollo” ihop. Lägret var till för barn som mist en förälder, i Azas fall pappan och i Davis fall mamman. Aza faller för Davis, som fortfarande sörjer sin mamma, försöker brottas med försvinnandet av pappan och står som enda stöd åt sin lillebror. Aza dras till Davis men är samtidigt livrädd för eventuell kroppslig smitta.

Boken byggs upp så att historien hade kunnat bli till ett spännande mysterium, men det är inte den sortens bok Green vill skriva: det är istället en bok om sorg och mental ohälsa, om tonårskärlek och vänskap. Och som vanligt är det bästa med boken författarens djupa insikt i hur det är att vara tonåring och människa, stark och sårbar, lycklig och ledsen, och allt som hör livet till. Jag tycker att Green beskriver tvångstankar så att det blir till en ögonöppnare för min del, det repetitiva och uppslukande i det hela.

En mycket bra roman på det stora hela, tycker jag. En tanke återkom dock ofta under läsningen: man talar gärna om Greens romaner som nutida och framtida klassiker. Men har pepprar allt han skriver full med nutida referenser, från filmer till popmusik, och så vidare. Ungdomar och vi äldre som läser dem nu känner igen dessa referenser, men hur blir det längre fram för en yngre generation? Jag hoppas nämligen att de också kommer att hitta fram till Greens böcker, läsa dem och ha behållning av dem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 






RSS 2.0