Reservkraft!

I ett huj svischade sidorna förbi i Tomas Sjödins bok Reservkraft. Det var faktiskt ett tag sedan en bok försvann så fort, men i detta fallet är det inte så konstigt eftersom jag anser att Sjödins böcker är guld i bokform.
I och med detta har jag även klarat av Decemberutmaningen. Hur går det för er andra som hakade på?

i Reservkraft skriver Tomas än en gång om livet tillsammans med sin fru och sina barn. Två av de tre barnen har en odiagnostiserad hjärnsjukdom och deras tillstånd blir allt sämre. Vi får följa Tomas genom en röd tråd av anteckningar under långa nätter av vakande vid sönernas sida, men även i glädjen i de allra enklaste av vardagssituationer. Språket är oändligt vackert och boken är otroligt välskriven. Tomas Sjödin har verkligen fått gåvan att uttrycka sig och temat som kommer tillbaka på bokens sidor är: "...är det meningen att allt ska ha en mening?" eller kan man finna mening i det som syns meningslöst.

Ett avsnitt som verkligen berörde mig är följande dagboksanteckning som handlar om den äldste sonen:

"Jag drar mina fingrar genom ditt hår, tusen gånger, tiotusen gånger och ber om att du ska minnas denna rörelse i evighet. Ber att Någon - den dag du inte orkar stanna hos oss längre - bortom tid och rum ska ta vid. Låta sina fingrar löpa genom ditt ljusa hår så att du känner att vi inte glömt dig. Men så länge du är här ska vi fortsätta att dra våra fingrar genom ditt hår som vinden som drar genom lövskogen. Om min barndoms Gud lärde jag att hann till och med räknar huvudhåren på sina barn. Det är trösterikt. Men vet han att man måste dra fingrarna just på det här sättet varje dag?

s. 131

Vare sig om man har barn eller inte, friska eller sjuka, så kan man ändå känna igen något i den här boken och trots att det kan låta som att den är så oändligt sorglig så är den ändå så himmelskt ljus. Ser fram emot att läsa mer av Sjödin i framtiden.

/ Bea





RSS 2.0