Beas bokhylla

”Quartier Latin i Paris i slutet av 50-talet: Den tolvårige Michel Marini bor med sin mamma Hélène, pappa Paolo, brodern Franck, systern Juliette och katten Nero i en stor våning. Michel har fått en kamera och skivspelare i födelsedagspresent och när han inte skolkar från skolan ligger han hemma på sängen och lyssnar på Elvis Presley på högsta volym. Michel har ett tredje intresse som upptar hans tid: han är en bokslukare av stora mått. Författarna delas in i två kategorier: sådana som gör att man kommer för sent eller sådana som gör att man kommer i tid. De förra är bäst. Ute i världen pågår kalla kriget för fullt. Ryssarna har skjutit upp den

första sputniken och i Frankrike delar det algeriska inbördeskriget befolkningen i två läger: för eller emot självständighet för Algeriet. Detta krig griper högst påtagligt in i familjen Marini-Delauneys liv när sonen Franck meddelar att han blivit övertygad kommunist och tagit värvning i franska armén med det dolda syftet att övertyga andra soldater att desertera. Föräldrarnas äktenskap börjar knaka i fogarna och uppgörelserna över Francks öde avlöser varandra när Héléne kastar ur Franck. Michel flyr hemmet så ofta han kan till Café Balto där han spelar fotbollsspel. En dag av upptäcker han av en ren slump att det döljer sig en schack-klubb bakom ett draperi. Klubben heter De obotliga optimisternas klubb och där har en rad bisarra östeuropéer med otroliga levnadsöden funnit en fristad. Michel lär känna de olika medlemmarna: ryssen Leonid, före detta stridspilot och folkhjälte i Sovjetiska armén, ungrarna Tibor och Imre, en före detta filmstjärna och hans agent, östtysken och antinazisten Werner, polacken Pavel, revisor med kreativ bokföring som specialitet och så den mystiske och undanglidande Sacha som de andra inte riktigt tolererar. Michels lojalitet sätts på prov. Ska han lyda mamma och betrakta Franck som avfälling eller ska han stå upp för kärleken till brodern och fadern? Med hjälp av medlemmarna i De obotliga optimisternas klubb löser han dilemmat.”

”De obotliga optimisternas klubb” av Jean Michel Guenassia har funnits på min läslista sedan den kom ut på svenska tidigare i år. Den verkade ha allt jag brukar tycka om i en bok: en huvudperson som älskar böcker och är något av en ”underdog”. Komplicerade familje- och vänskapsrelationer, flyktingar från Öst- och Centraleuropa, och så utspelar den sig i Paris! På 1950-talet dessutom! Och så finns det gott om boktips och litteraturdiskussioner. Allt detta på 627 härliga sidor som man kan gotta ner sig i!

Det blir fel redan från början. Om det hänger på mig eller boken låter jag vara osagt. Men jag bryr mig inte. Varken om karaktärerna eller om historien. Stilen är för filosoferande för min smak, karaktärerna platta, speciellt de (väldigt få) kvinnliga: allmänt osympatiska, neurotiska och gnälliga, fast i samma spår, medan de manliga får ta desto mer plats och utvecklas. Men för mig är det ändå okej med det manliga perspektivet, berättelser måste inte vara jämställda genom antalet manliga och kvinnliga karaktärer. Problemet är att jag inte engagerar mig i någon av karaktärerna.

Fast helt pålitlig är jag inte i omdömet, eftersom jag slutade läsa efter nära halva boken. Ett stort nederlag som sällan händer mig. Vem vet, historien kanske tar fart senare? Men jag tycker inte att det ska dröja så länge. Andra recensenter har hyllat boken och beskrivit den som ”magisk” och ”en hyllning till litteraturen”. Jag kan se det ambitiösa i författarens arbete, men jag rycks inte med.

Vad är det för fel på mig? Jag ville så gärna tycka om denna bok, men det gick inte.