Beas bokhylla

Jag har precis tagit mig igenom ”Agaat” av Marlene van Niekerk. Jag säger ”tagit mig igenom” därför att det för mig inte var någon lustfylld läsning, vilket inte är så kul när boken består av 714 sidor. Jag är inte rädd för tegelstenar eller annorlunda litterära uttryckssätt än det raka berättandet i kronologisk ordning, men det här var ändå min övre gräns för prövning. Tur att vi hade den som bokcirkelbok, annars vet jag inte om jag hade avslutat den. Så här lyder beskrivningen från förlaget:

”Sydafrika, 1996: apartheidsystemet har fallit. Den vita lantbrukarhustrun Milla de Wet ligger förlamad och kan bara kommunicera genom blinkningar. Hon är helt utlämnad till Agaat, som ägnar henne en noggrann men ilsken omsorg. Agaat är svart och har levt med familjen de Wet i hela sitt liv. Hon räddades undan ett fasansfullt öde när hon som femåring, vanskött och med ett lätt handikapp, togs in i familjen och nästan blev som en dotter. När den ende sonen föds blir hon hans barnflicka och förtrogna, medan relationen till Milla blir alltmer komplicerad. Förhållandet mellan de båda kvinnorna, präglat av makt och vanmakt, står i centrum för Millas dagböcker. Och i dem finns nyckeln till den oerhörda laddning som råder mellan de två kvinnorna. Berättelsen om den vita lantbrukarhustrun Milla de Wet och den svarta kvinnan Agaat gestaltar den såriga sydafrikanska samtidshistorien som ingen annan roman gjort tidigare.”

Jag hade stora förväntningar på denna bok, som höjts till skyarna av många tidningar och bloggar, och som även kallats ”årets viktigaste bok”. Jag håller med om att den är mäktig, men jag var frustrerad många gånger under läsningens gång. Visst kommer man in i romanens rytm och annorlundauppbyggnad av nutid-minnen-dagboksanteckningar som upprepas enligt samma mönster, så det kunde jag förlika mig med. Historien i sig är också mycket intressant, det ärlevnadsöden ur olika samhällsklasser i ett land jag inte känner så väl till, Sydafrika, och dess historia under 1900-talet, infekterad av apartheidsystemet. Det som stör mig är de många obesvarade frågorna om vad som egentligen händer i familjen som författaren döljer så skickligt för läsaren ända till slutet (och längre). När man tror att man kommit ett svar på spåret glider det bort. Kanske vill detta förmedla känslan som romanens karaktärer får leva med i en familj där man inte talar rakt ut om saker och ting, och där mycket ligger fritt för egna tolkningar. Som Milla känner vid ett tillfälle: ”Det du var tvungen att begripa, det som hade ansetts vara underförstått, innebar mer än du kunde skriva ner på en hel dag” och ”Så var det. Som alltid. Fler frågor än svar”. Men som läsare vill jag inte sväva i ovisshet så här länge.

Det ska bli intressant att diskutera boken på den kommande bokcirkelträffen. Saker och ting i böcker brukar falla på plats bättre efter en diskussion, och denna bok lämpar sig väldigt väl som diskussionsunderlag. Jag kommer inte att glömma ”Agaat” i första taget, den har trots allt gjort ett djupt intryck på mig. Så, där har ni årets mest kluvna bokrecension hittills. Läs och döm själva!

/ Judit