Beas bokhylla

”1919. Ett fartyg är på väg över Stilla havet. Nere i dunklet på mellandäck trängs en grupp unga japanska kvinnor på rangliga metallbritsar. Deras koffertar är packade med allt som behövs för det nya livet på andra sidan havet: sidenkimonor för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem, små Buddhafigurer av mässing till lycka och beskydd. I händerna håller de foton och brev från sina blivande makar, främlingarna som lovat att möta dem på kajen i San Francisco. Kvinnorna drömmer om framtiden. Men framme i det nya landet väntar män de inte känner igen från fotografierna, umbäranden de inte har kunnat föreställa sig och en kultur som de kämpar för att förstå sig på.” (Beskrivning från förlaget).

Jag är som bekant svag för historiska romaner. Jag gillar att läsa om enskilda människoöden, fiktiva eller verkliga, som sätts in i ett större historiskt sammanhang. I Julie Otzukas ”Vi kom över havet” är det ett myller av röster som berättar fragment av många japanska kvinnors liv, unga kvinnor som kom till Amerika som ”postorderbrudar” till japanska män som redan tidigare hade emigrerat. Berättarrösten är ett kollektivt ”vi”, till en början utan namn: ”Den natten tog våra makar oss snabbt. De tog oss lugnt. De tog oss försiktigt men bestämt, och utan att säga ett ord. De förutsatte att vi var de oskulder som äktenskapsmäklarna hade lovat dem att vi var och de tog oss med utsökt omsorg. ”Tala nu om för mig om det gör ont.” De tog oss när vi låg platt på rygg på det kala golvet i Minute Hotel. De tog oss nere i centrum, i andraklassrummen på Kumamoto Inn. De tog oss på de bästa hotellen i San Francisco där en asiat på den tiden kunde sätta sin fot. Kinokuniya Hotel. Mikado. Hotel Ogawa. De tog oss för givna och förutsatte att vi skulle göra vad vi blev tillsagda att göra för dem.”

I början funderade jag en del på om den här kollektiva kvinnogemenskapens röst ”vi” kan hålla hela romanen igenom. Men det gör den, inte minst för att den så småningom ändras utan att jag till en början lägger märke till det. Efter attacken mot Pearl Harbor 1941 pekas japanerna ut som fiender och samlas ihop i interneringsläger. De får lämna hem och arbeten, sina gårdar, tvätterier och restauranger. I och med denna vändning växlar författaren till att beskriva ”dem” istället för ”vi”. Ett effektivt grepp som illustrerar hur snabbt individer kan uteslutas ur ett samhälle för verkliga eller påhittade gärningar. Det är brutalt och jag skulle ha blivit ännu mer berörd om jag inte tidigare hade läst ”Hotellet i hörnet av bitter och ljuv” av Jamie Ford, en utmärkt roman som skildrar just denna tid ur en pojkes perspektiv. (Läs den! Finns med på bokrean hos bla adlibris).

De olika livsöden som boken skildrar ges så småningom namn, men skildras fragmentariskt. Hela livsöden ryms i korta meningar, och där ligger det mästerliga i Julie Otzukas skrivande. Det är en liten pärla till bok, 175 sidor i litet format men stort innehåll. En annorlunda läsupplevelse som ibland blir lite för repetitivt för min smak, samtidigt som jag bugar mig för skickligheten att kunna berätta så mycket med så få ord.

/ Judit