Åter till brödraskapet med de svarta dolkarna!
Efter att ha läst Lover Enshrined kände jag mig lite mätt på de läderklädda snubbarna från Black Dagger Brotherhood. Dessutom skulle nästa bok i ordningen, Lover Avenged, handla om Rehvenge, som jag aldrig varit speciellt förtjust i. Den var också över 600 sidor lång... Men så igår efter att ha suttit en stund och läst i Det svarta hjärtat, tog jag en liten paus och började snegla lite i boken Lover Avenged.
Rehvenge is used to living in the shadows and dealing with the roughest night walkers around--including the Black Dagger Brotherhood. As his secret identity as a sympath is threatened, he turns to the only light in his ever darkening world--a female vampire untouched by corruption, who's the only thing standing between him and eternal damnation.
Men jag borde vetat bättre, det går liksom inte att bara läsa några sidor i J.R. Wards böcker. Börjar jag läsa så måste jag läsa ut dem bums. Sagt och gjort. Lover Avenged var faktiskt mycket bättre än vad jag trodde att den skulle vara. I förra boken störde jag mig på att man följde så många karaktärer, det gör jag inte längre. Jag tycker att det ger en helt annan kvalité åt boken. Och samtliga sidospår är intressanta att följa. Främst John Matthews, vars utveckling man har följt sedan andra boken. Nästa bok kommer desutom ha honom som huvudkaraktär. Behöver jag nämna att jag redan börjat läsa lite i den?
En liten fundering till alla er andra romanceläsare. Varför är så många män i paranormal romanceböcker tatuerade? Jag vet flera författare som i stort sett bara skriver om tatuerade snubbar. (Larissa Ione, Gena Showalter, J.R. Ward mfl.) Ska man behöva byta till historisk romance för att slippa läsa sida upp och sida ner av svarta taturingar som slingrar sig över diverse välmusklade kroppsdelar?
/Sara
