Beas bokhylla

När Liesel Meminger är nio år har hon gått igenom mer än de flesta under en livstid: det är Tyskland år 1939 och hon har just kommit till en fosterfamilj. På resan dit har hon sett sin lillebror dö och vi förstår att hon har tagit avsked av sin mamma för gott, då mamman är stämplad som kommunist och på väg att interneras. Det är ett fattigt och hotfullt liv i krigets skugga, men Liesel är en överlevare med stort mod, fast än är det många fler förluster som man anar kommer att följa.

I ”Boktjuven” av Markus Zusak är det ”Döden” som är berättaren. Hen är ömsint och sympatisk, gör bara sitt jobb, är fascinerad av människorna och sorgsen över det arbete som ska uträttas bland dem. ”Döden” ska egentligen inte engagera sig känslomässigt i människornas öden, men Liesel håller hen ett öga på och vet mycket om. De bakomliggande orsakerna ska jag inte avslöja. Jag tycker att greppet fungerar bra, det är ett bra driv i historien som känns annorlunda. Ofta strör ”Döden” ut små ledtrådar till vad som händer i framtiden, men det förstör inte spänningen, tvärtom vill jag bara läsa ännu fortare för att få veta hur händelserna inträffar.

Liesel hamnar i Molching, en liten stad nära München, på gatan som heter Himmel Strasse, som trots sitt namn är allt annat än himmelskt. Det är den fattigare delen av staden, och hennes fosterföräldrar blir den argsinta bastanta Rosa och den milde Hans Hubermann med de snälla silverögonen. Båda visar sig ha stora hjärtan som rymmer mycket kärlek, trots att de uttrycker det på vitt skilda sätt. Så småningom får Liesel vänner som grannpojken Rudy Steiner och den gömda juden Max, vars ankomst gör livet ännu farligare för familjen Hubermann som inte stöder Hitler. Liesels hunger för bokstäver och berättelser väcks, och i brist på pengar att köpa böcker för får hon skaffa dem på minst sagt påhittiga sätt, därav bokens titel.

Det skulle kunna vara en ganska lycklig tillvaro, men kriget rycker närmare, och begränsar vardagen allt mer, samt kräver allt större offer av karaktärerna. Zusak berättar på ett realistiskt, vackert men sorgligt sätt om motstånd i olika skepnad och de begränsade val som vanliga tyskar hade under andra världskriget. Det är tilltalande att han inte gör en ”allt-slutar-lyckligt-för-alla”-historia av den här, för det gjorde det ju tyvärr inte för de flesta i verkliga livet heller.

Det största temat är ändå hur Liesel i början bokstav för bokstav och senare ord för ord gör språket till sitt. Böckerna som hon stavar sig igenom förenar henne med pappan, som lär henne att läsa och med Max som hon delar mardrömmar med. Orden blir ibland fysiska och tar form, de känns, de smakar.När vi lämnar Liesel är hon 14 år, och har förstått att utan ord finns inga ideologier, utan ord har Hitler ingen kraft, nazismen ingen framgång. Det är den lilla människans historia som bara kan berättas så här vackert med insikt om människans många nyanser mellan gott och ont.