Det finns råttor överallt utom på Antarktis
Clara, en kvinna på omkring 30 år återvänder till Sandsgård där hon växte upp. Det är bara ett kort besök som hon gör med sin partner, men klassresan som man förstår att hon har gjort skiljer henne och mamman åt med en hel värld. Man får inte riktigt veta vad Clara gör idag, men hon har utbildat sig och lämnat de slitna hyreshusen, mamman med städjobbet och klasskamraterna som det inte blev så mycket av.
På väg hem efter den snabba artighetsvisiten ser hon en bekant person – Christian Breken som hon ett tag gick i samma klass med, och som vägrade att anpassa sig. Han förde in turbulens och osäkerhet i Claras liv, men också äventyrskänsla och en längtan bort. Sedan försvann Christian, både ur skolan och ur Claras liv, men den korta glimten av honom får Clara att minnas sin uppväxt, och det är den uppväxtskildringen som boken består av, från slutet av årskurs sex till examen från nionde klass. Framför allt får vi ta del av den korta period som Claras och Christians liv korsas.
”Det finns råttor överallt…” är framför allt en skildring av klass, och de fina nyanserna som avgör vilken klass i samhället man tillhör. Och det är just där som bokens stora styrka ligger, förutom de välfångade personporträtten: beskrivningen av en fattigdom där man inte svälter, men som avgörs av detaljerna. Jag som kom till Sverige som flykting på 1980-talet känner så väl igen dessa detaljer, de som skapar hierarkier och utanförskap på grund av vad man har, eller ännu mer på grund av det man inte har. Jag både ler och ryggar tillbaka av igenkänning.
Jag kastas tillbaka till högstadietiden och minns att det faktiskt kunde vara så rått och grymt mellan barndom och vuxendom som Sara Beischer beskriver, och att mönstret av klass- och statusmarkörer var som starkast och grymmast då, innan man fick göra mer individuella val under gymnasiet och det inte längre spelade så stor roll att kunna passa in.
På det stora hela är berättelsen en koncentrerad och kraftfull skildring av klass och nittiotalet, om att aldrig passa in hur man än försöker, om hur misslyckad den svenska skolan kan bli med all sin välvilja om att ”alla ska vara med”, och om att lämna sin klass och bli till främling bland dem som man växte upp med.
Men: när jag läst klart har jag i flera dagar den frustrerande känslan av att något fattas. Boken känns alldeles för kort med sina drygt 200 sidor, och jag känner mig snuvad på resten av berättelsen. Vad blev det egentligen av Christian? Vad gjorde Clara efter högstadiet? Vad gör hon nu?? Jag vill veta mer! En trilogi (som verkar vara på modet inom litteratur) av berättelsen hade lätt kunnat skapas. Å andra sidan förstår jag poängen med att bara skildra en begränsad del av en människas liv och låta läsaren fundera. Fast ser jag Sara Beischer på Bokmässan i år, så lär jag nog inte kunna låta bli att ställa en fråga eller två.
Tack till Ordfront förlag för boken!
/Judit
