Heja heja!
När mina barn var små och jag läste tidskrifter för småbarnsföräldrar, tyckte jag mycket om Martina Haags krönikor i bland annat tidningen Mama. Sen blev hon stor och hypad, och lite för mycket av allt i min smak, så jag var aldrig sugen på att läsa hennes romaner. För ett tag sen läste Bea Haags peppande löparbok som heter ”Heja heja!”, och eftersom jag löptränar regelbundet så tyckte hon att det vore kul om jag också läste den.
Det är en charmig samling texter med mycket självironi och självinsikt, men Haag kan konsten att bjuda på sig själv utan att för den skull nedvärdera sig. Jag känner så väl igen stilen från hennes tidigare texter, det har alltid varit en skön igenkänningsfaktor hos henne när man kände igen sig i en annan småbarnsförälders funderingar om föräldraskap och dess utmaningar. Det gör jag även i hennes texter om löpning, fast inte lika fullt ut. Haag är nog en större mästare på sköna, tokroliga undanflykter, fast mest i början, innan hon upptäcker löpningens självbelönande kraft. Själv är jag närmast beroende av den, och missar inte gärna en av mina ”springdagar” (bara för att jag är så mallig nu så pajar jag säkert ett knä eller nåt snart…).
Haag kan verkligen konsten att skruva till det mesta så att det blir skratta-högt-roligt. Jag känner till exempel så väl igen mig i när hon beskriver saker som den knäckta stoltheten som man inte låtsas om när någon springer milen på bättre tid än man själv gör.
Men peppande? Ja, faktiskt. Mycket bra inspiration för både den som funderar på att börja ta de första löpstegen och den mer erfarna löparen som kan känna igen sig i många av löpträningens tillhörande detaljer, med en stor portion humor på köpet.
