Beas bokhylla

The last letter from your lover av Jojo Moyes var ju en så fantastisk läsupplevelse för mig att jag ville läsa författarens alla böcker direkt. Nästa blev hypade och tokhyllade Livet efter dig. (Här kan du läsa vad Bea tyckte om boken). Den handlar om Louisa som är nöjd med sitt småstadsliv, sitt jobb på caféet och att vid 26 år fortfarande bo hemma hos föräldrarna, där även en strokedrabbad morfar och Louisas lillasyster med sin son bor. Familjen har det snålt tilltaget ekonomiskt, och är beroende av Louisas inkomst. Så plötsligt stänger caféet där Louisa jobbar, och hon blir arbetslös. Efter några inhopp på diverse ströjobb får hon anställning som personlig assistent till Will, som är tetraplegiker (förlamad från bröstkorgen och neråt) efter en motorcykelolycka. Will är inte lätt att tas med, han är lynnig och har redan bestämt sig för att så småningom avsluta sitt liv på en klinik i Schweiz. Hans föräldrar har dock bett om sex månaders uppskov, och det är under den tiden som Louisa kommer in i bilden. Efter inledande svårigheter börjar Will och Louisa att forma en vänskap, och hon är fast besluten att få honom att ändra sig. Kommer hon att lyckas?

Här tror jag att jag måste tillägga att jag har ganska mycket personlig erfarenhet av rörelsehinder – min man har en så kallad muskeldystrofi, vilket innebär försvagade muskler. Långt från en tetraplegiker, och med förmågan att vara yrkesverksam, men ändå hänvisad till att använda rullstol och andra hjälpmedel. Vi hanterar vår tillvaro med ganska mycket svart och skruvad humor, och skrattade ihjäl oss åt filmen En oväntad vänskap, som kändes befriande i sin skildring. Däremot brukar varningsklockorna ringa och ögonbryn hissas rejält när den vanliga skildringen ”smådeppad uppgiven funktionshindrad person blir kär i glad, annorlunda, excentrisk person men försöker stöta bort honom/henne tills de inser att kärleken övervinner allt”-tjafset. För så enkelt är det inte. Moyes lyckas tack och lov undvika den fällan och väjer inte för det obehagliga, vare sig kroppsligt eller motoriskt. Hon har till exempel gjort sin research väl på området framkomlighet, jag känner verkligen igen svårigheterna med att inte hitta en toalett man kan använda, hissar ur funktion eller så kallade ramper som är ett skämt i sig och som utgör ett större hinder än om de inte hade funnits där.

 Vad jag gillar mest med romanen är att den inte blir sentimental och att kärleksrelationen är fint och respektfullt berättad. Karaktärerna däremot kan jag inte bestämma mig för om jag kan svälja eller inte. Wills familj: rika men kyliga, inte mycket kärlek. Louisas familj: fattiga, stökiga med mycket kärlek. Will: före detta atletisk äventyrare, smart och mästrande som försöker få den mindre bemedlade tjejen att inse sin kapacitet och möjligheter. Louisa: nöjd med lite, drömmer inte stort, bär på osynliga ärr (som Will blir den första att höra om), befrias så småningom till att upptäcka sin kapacitet av mannen som ger henne mål och medel. Lite klyschigt är det allt, men alltid väl balanserande på gränsen så att man ändå godtar ramarna.

Med det sagt vill jag slå fast att jag ändå tyckte om boken som helhet. Jojo Moyes är en bra författare med driv i sina berättelser och som kan hålla fast läsarens uppmärksamhet på ett makalöst sätt (jag plöjde boken på två dagar). Hennes historier är genomarbetade och hon har språket i sin hand. Jag ser fram mot att läsa hennes andra romaner också.