Beas bokhylla

Tidigare i somras lyssnade jag på BBC World Book Clubs avsnitt med Neil Gaiman. Boken som intervjun inriktades på var hans Amerikanska gudar - en riktig tegelsten i fantasygenren. En bok som nämndes bara i förbifarten var hans mer nyskrivna Oceanen vid vägens slut. Jag tyckte att den lät lockande och när jag blev tipsad av en vän i midsommras, som då själv var mitt uppe i boken och inte nog kunde lovorda den, blev jag än mer sugen på att läsa den.

  Sagt och gjort. Jag gick till biblioteket och lånade den - något jag inte har ångrat.

 

"En man återvänder till sin barndoms trakter på den engelska landsbygden. Till en början har hans biltur inget mål, men snart står det klart vart hans undermedvetna har fört honom: till en bondgård med en liten ankdamm strax bakom. För länge sedan bodde familjen Hempstock där: elvaåriga Lettie, hennes mamma och mormor. Märkligt nog bor mamman och mormodern kvar, lika gamla som de var då för fyrtio år sedan, men Lettie är borta.
Mannen sätter sig på den gröna bänken bredvid dammen och genast börjar han minnas året då han var sju: hur gruvarbetaren som handlade med opaler en morgon låg hopsjunken i baksätet på en bil i vägrenen. Död. Och hur Lettie försvann.
Stunden på bänken vid dammen för honom tillbaka till våren då ondskan i en hemhjälps skepnad kom in i hans barndom och då hans världar - både barnets fantastiska och de verkliga - förändrades för alltid." (Bonnier Carlsen)

 

Oceanen vid vägens slut har omnämnts som ett mästerverk i litet format och sanningen är den att Gaiman till en början hade tänkt skriva en novell, men berättelsen svällde och det blev en roman istället. Inte mig emot.

  När det kommer till den här typen av surrealistisk ungdomsfantasy, med inslag av skräck, är jag tämligen grön, men även en dununge som jag förstår när jag funnit ett guldkorn.

  Det är svårt att sätta ord på vad som gör berättelsen så bra, men jag beundrar hur Gaiman lyckas hålla kvar vid en sjuårings sinnevärld mitt i allt övernaturligt. Berättelsen framställs och miljöerna beskrivs utifrån ett barns vokabulär och perspektiv, vilket gör att de känns mer påtagliga. Hade Gaimans protagonist uttryckt sin fasa i mer storvulna, vuxna termer hade det inte känts lika autentiskt - och kanske inte heller lika läskigt.