Beas bokhylla

Att jag läste Mocka av Tatiana de Rosnay hände av en slump. Jag var tvungen att tillbringa en eftermiddag och kväll med en anhörig på sjukhusets akutmottagning, och på vägen dit norpade jag boken från en av de framställda snurrorna på biblioteket, med tanke på att ha något att göra under långa väntetimmar. Det visade sig vara en bra idé. Mocka och Netflix i mobilen räddade den dagen.

Bokens handling: Frilansöversättaren Justine lever ett lugnt liv i Paris med sin engelska man och två barn. Men en helt vanlig onsdagseftermiddag blir hennes son Malcolm överkörd vid ett övergångsställe på väg hem från skolan och förövaren smiter från olycksplatsen i sin mockafärgade Mercedes. Malcolm hamnar i koma och polisutredningen kommer ingenstans. Det är sommar i Paris och Justine blir allt otåligare, och bestämmer sig så småningom för att inleda sina egna efterforskningar och försöka spåra upp den skyldige.

Det är ingen deckarhistoria vi får, utan mer en familjs vardagsliv mitt i det ofattbara, hur de trots allt försöker fortsätta med sina liv, mötas i sorgen och behålla några rutiner för lillasysterns skull. Sedan tillkommer en lågintensiv psykologisk spänning, dels på grund av Justines efterforskningar, dels (för min del) det hjärteknipande i att familjens medlemmar sörjer så annorlunda och riskerar att glida isär och förlora varandra när de fokuserar på olika saker. Skildringen av hur olika man reagerar på trauman är bra och realistisk, och språket som till en början kan kännas korthugget, kyligt och distanserat passar Justine, hennes personlighet och det hon går igenom ypperligt. Trots det tunga ämnet är boken inte svårläst, utan både handling, språk och de korta kapitlen gör att sidorna flyger fram.

Det var en speciell känsla att läsa en bok som utspelar sig i vissa avseenden i sjukhusmiljö när man själv befann sig på sjukhus, men historien är mer mångbottnad än så. Förlaget Sekwa levererar kvalitetslitteratur som vanligt!