Beas bokhylla

Varje gång John Green släpper en ny bok är det hype och fest för hans fans och läsare. Senaste boken han skrev var ju Förr eller senare exploderar jag som kom för fem år sedan, 2012! Det känns dock som att han har varit aktuell och i farten på grund av att hans äldre böcker har översatts till svenska och givits ut på rad efter succén med nämnda Förr eller senare...

Jag har gillat alla böcker av John Green, men innan jag läser dem är jag alltid lite rädd för att de inte ska nå upp till den vanliga nivån, men hittills har jag inte blivit besviken. Fast när jag började Sköldpaddor... var jag faktiskt lite orolig. Det kändes nämligen som om historien skulle bli högst schablonmässig, en aningen för mycket John Green, om man så vill. Han har ju nästan alltid med 1: den pigga, sarkastiska kompisen, 2: den plågade tonåringen, kille eller tjej 3: kärleksparet som ligger i gräset och tittar på stjärnor 4: lagom oförstående men ändå lagom stöttande föräldrar. Men det blev inte så farligt. Här är historien i korthet:

Aza Holmes är en tonårstjej i Indianapolis, en något neurotisk tjej med skräck för bakterier och infektioner. Det är inget milt tillstånd Aza lider av, utan hennes tvångstankar tar över hennes tankar och liv rätt ofta. Tillsammans med bästa kompisen Daisy bestämmer de sig för att leta rätt på den försvunna miljardären Russell Pickett, för att kunna kassera in den utfästa belöningen på 100 000 dollar.

Det är bara det att Aza känner Russells son Davis sedan tidigare, eftersom de har varit på ”depp-kollo” ihop. Lägret var till för barn som mist en förälder, i Azas fall pappan och i Davis fall mamman. Aza faller för Davis, som fortfarande sörjer sin mamma, försöker brottas med försvinnandet av pappan och står som enda stöd åt sin lillebror. Aza dras till Davis men är samtidigt livrädd för eventuell kroppslig smitta.

Boken byggs upp så att historien hade kunnat bli till ett spännande mysterium, men det är inte den sortens bok Green vill skriva: det är istället en bok om sorg och mental ohälsa, om tonårskärlek och vänskap. Och som vanligt är det bästa med boken författarens djupa insikt i hur det är att vara tonåring och människa, stark och sårbar, lycklig och ledsen, och allt som hör livet till. Jag tycker att Green beskriver tvångstankar så att det blir till en ögonöppnare för min del, det repetitiva och uppslukande i det hela.

En mycket bra roman på det stora hela, tycker jag. En tanke återkom dock ofta under läsningen: man talar gärna om Greens romaner som nutida och framtida klassiker. Men har pepprar allt han skriver full med nutida referenser, från filmer till popmusik, och så vidare. Ungdomar och vi äldre som läser dem nu känner igen dessa referenser, men hur blir det längre fram för en yngre generation? Jag hoppas nämligen att de också kommer att hitta fram till Greens böcker, läsa dem och ha behållning av dem.