Beas bokhylla

Unga Hannah Rosenthal lever ett sorglöst liv i Berlin. Hennes familj är välbärgad och respekterad. Men allt ändras 1939 när allt fler nazistiska flaggor hänger på gatorna, soldater marscherar och judar plötsligt börjar kallas för ”smutsiga kryp”. Familjens ägodelar beslagtas, och de får inte längre röra sig fritt. Rädsla och sorg präglar vardagen, tills familjen Rosenthal får nytt hopp genom inresevisum till Kuba.

Drygt 900 resenärer avseglar med det transatlantiska ångfartyget SS St Louis mot Havanna, men resan och framtiden för flyktingarna blir inte som de hade hoppats.

75 år senare, i New York, får tolvåriga Anna Rosen ett paket från en avlägsen släkting på Kuba. Så småningom reser Anna och hennes mamma till Havanna för att ta reda på sanningen om familjens såriga förflutna.

Det var riktigt drabbande att läsa om flyktingar till havs när det just nu, sommaren 2017, pågår massflykt mot Europa över Medelhavet, och flera humanitära organisationer samarbetar genom Operation Triton för att rädda så många flyktingars liv som möjligt. Historien tenderar att upprepa sig, och genom att sätta sig in i hoppet, skräcken och utsattheten hos personerna i boken förmedlar romanen den återkommande orättvisan av att vissa har allt, medan många andra har inget, inte ens hemland. Miljöerna och detaljerna i boken blir så tydliga eftersom det är genom tolvåriga Hannahs och hennes kompis Leos ögon som man får uppleva början till kriget och terrorn på Berlins gator. Det är också väldigt snyggt gjort att knyta ihop andra världskriget med moderna tiders terror genom familjen Rosens historia. Jag uppskattade Den tyska flickan mycket, inte minst därför att den gav inblick i ett stycke historia som det inte har talats så mycket om, något jag inte hade vetskap om alls förut, och sådant brukar jag uppskatta när jag läser historisk skönlitteratur.