Beas bokhylla

Jag tyckte väl att jag kände igen namnet Laetitia Colombani när Sekwa förlag annonserade om boken Flätan. Filmnörd som jag är har jag sett ett par franska filmer som är regisserade av Colombani, som är manusförfattare, regissör och skådis.

Flätan är Colombanis debutroman och handlar om tre kvinnor som lever tre väldigt olika liv på tre kontinenter.

Smita lever i en liten by i Indien. Hon är kastlös och tömmer andras latrin för matrester och några slantar. Hon drömmer om att hennes dotter ska få gå i skola och inte behöva tillbringa sitt liv med att ta hand om andras avföring, som seden skulle bjuda, eftersom sådana yrken går i arv.

I Italien arbetar Giulia i sin fars hårateljé på Sicilien. Hon tror att hennes framtid är lugn och utstakad inom familjeföretaget, men en olycka och en oväntad kärlek föser henne åt ett annat håll.

Sarah i Kanada är en framgångsrik advokat och ensamstående mor till tre barn. Hon tycker att hon har löst det mesta i livet på ett effektivt sätt och ska bli delägare på advokatbyrån hon arbetar, men blir svårt sjuk.

Det som de tre kvinnorna har gemensamt är att de vägrar att acceptera sina öden. Var och en av dem försöker på sitt sätt och med de medel de har tillhands att ändra på det som verkar ofrånkomligt. De har mycket gemensamt, och styrkan de behöver kommer från oväntade håll.

Det som slog mig när jag var ungefär halvvägs genom boken var hur väl Colombani tecknar personporträtten på relativt få sidor. Det är naturligtvis de tre huvudpersonerna som fördjupas, de andra karaktärerna får knappt några konturer, men det är märkligt att kunna skissa upp tre så pass olika liv på ungefär 250 sidor och få läsaren att engagera sig i alla tre historier. De kulturella skillnaderna och orättvisorna i varje kvinnas levnadsöde är det som lyser starkast i boken, som känns nästan manusmässig i tonen, vilket inte är något negativt i sammanhanget, men det märks var författaren har sin bakgrund.

Jag tyckte mycket om Flätan, och önskar att jag hade fått följa de tre kvinnornas livsväg en liten bit till... Jag blir inte förvånad om Colombani någon gång skulle göra film av historien, som skulle göra sig bra på vita duken.