Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt
Eleanor Oliphants dagar, veckor och månader ser likadana ut. Hon går till sitt jobb som ekonomiansvarig varje vardag, ett jobb där hon försöker att minimera interaktionen med de andra anställda så långt det är möjligt. På helgerna festar hon till det med djupfryst pizza, trevliga radioprogram och och två flaskor vodka som hon fördelar jämt över två och en halv dagar. Hon bryr sig inte om mode och annat trams, utan trivs alldeles utmärkt med sina praktiska plagg såsom allvädersjacka, fotriktiga skor med kardborreknäppning och en shoppingväska på hjul som rymmer det mesta. Eleanor trivs alldeles utmärkt med sitt inrutade och välplanerade liv, och tycker sig inte sakna någon eller något.
Men en dag möter Eleanor IT-killen Raymond via en krånglande dator, och när de går på gatan får de hjälpa en äldre herre som kollapsat. Plötsligt tvingas Eleanor till kontakt med fler människor än på många år, när den äldre herren bjuder dem på familjefest som tack, eller när hon får träffa Raymonds mamma. Sakta växer historien om Eleanors bakgrund fram, och det som från början verkade vara en karikatyrmässig, udda människa i stil med XXX i Projekt Rosie, blir till en människa som valt ensamheten på grund av sin såriga historia. I takt med att man som läsare börjar förstå vidden av det som hänt Eleanor tidigare i livet, inser huvudpersonen själv sakta hur helande det kan vara att släppa in människor i sitt liv och gå vidare med deras hjälp.
Jag njöt av varje kapitel, den ofta torra humorn och den för historien så passande språket! Många gånger skrattade jag högt, faktiskt. Hejdlöst roliga formuleringar haglar ur Eleanors tankar, och det är svårt att veta om hon har eller borde ha någon diagnos, eller om det är bara ensamheten som gjort henne så socialt udda. Det är en av de historier som kan klassas som feelgood, men har samtidigt mycket djup och svärta också. Eleanors mamma, till exempel, måste höra till en av de hemskaste i litteraturhistorien, samtidigt som författaren skickligt väjer för att stå och gräva för djupt i misär och elände. Jag tyckte också om att det var vänskapen, och inte kärleken, som fick stå i centrum i boken.
Överlag strålar sådan värme och vänlighet ur historien som växer fram, att jag blir tårögd många gånger. Det är inga stora saker som framkallar dessa tårar, utan normala vardagsyttringar av välvilja som blir överväldigande för Eleanor som inte är van vid dem. Jag avslutar läsningen med en känsla av att vilja vara trevlig och snäll mot alla människor i hela världen...
Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt är Gail Honeymans debutroman. När någon lyckas sätta en sådan perfekt balans mellan humor och svärta i sitt första verk, kan man hoppas på att vi har stordåd att vänta av denna författare.
