Tre kortrecensioner #3
Den här gången har det fallit sig så att de tre böckerna som beskrivs nedan tyvärr inte var några storartade läsupplevelser för mig...
Svart vatten av Louise Doughty
Så fort författaren till Kvinna inför rätta kom med en ny bok såg jag till att skaffa den, jag gillade hennes debutroman oerhört mycket! Men med nummer två blev upplevelsen bara att jag inte riktigt fattade vad det var jag hade läst och varför... Romanen handlar om John Harper som befinner sig i exil i en by i Bali. Han har under hela sitt vuxna liv arbetat för en mystisk organisation som hjälper internationella företag att etablera sig i länder med instabilt politiskt styre, länder som ofta drabbas av våldsamheter. John minns utrensningen av kommunister i Jakarta 1965, och minnena av det som hände där och då vill inte lämna honom i fred. Nu fruktar han för sitt liv efter att ha begått ett misstag, och det finns inget att göra än att vänta.
Jag fattar att romanen handlar om skuld, moraliska dilemman, och så vidare, men jag blev inte riktigt klok på vad den ville säga och vart den ville komma... Trist känsla när jag hade förväntat mig så mycket mer av en så bra författare.
1968 av Jan Guillou
Jag har sagt det förut, efter läsningen av Äkta amerikanska jeans, och jag måste tyvärr upprepa mig: läsningen av Guillous skildring av Det Stora Århundradet var så mycket bättre i de tidigare delarna i serien! Nu när vi har kommit fram till de omvälvande politiska åren kring 1968 runtom i Europa, har den tredje generationen Lauritzen, barnbarnet Eric Letang, blivit advokat och ser stora förändringar både på nära och långt håll. Som helhet är boken inte alls dålig, men låååånga politiska redogörelser drar ner farten på de personliga händelser som jag är mer intresserad av. Det som annars räddar romanen är att Guillou faktiskt skriver vasst, intelligent, och med ett kvick språk och torr humor som får mig att fnissa högt flera gånger.
Dagar av ensamhet av Elena Ferrante
Som jag längtade efter något nytt av Ferrante att fylla hålet efter de fyra fantastiska romanerna i Neapel-kvartetten! Denna kortroman handlar om en kvinna som blir lämnad av sin man och plötsligt måste omvärdera sitt 40-åriga liv, utan arbete och med två barn att ta ansvar för. I Ferrantes händer hade också det kunnat bli bra, men trots de bättre bitarna tar känslan av det alltför deprimerande och vulgära över för min del. Rent berättartekniskt och litteraturmässigt är det inget fel på boken, men känslan är viktig för mig när jag läser, och därför blev den överlag destruktiva tonen för mycket för mig, tyvärr.
