Beas bokhylla

Förra året var det mycket buzz kring ”The fault in our stars” av John Green, året innan ”Jellicoe road” av Melina Marchetta. (Här kan du läsa vad Sara tyckte om ”The fault…”. Recension om ”Jellicoe road” kommer!). De blev ”årets ungdomsroman” på många håll i världen, och i år är det ”Tell the wolves I´m home” som går i deras spår.

(Fast epitetet ungdomsbok tycker jag är missvisande, eftersom samtliga nämnda böcker är allmänt tillämpliga, de bara råkar handla om ungdomars liv på ett eller annat sätt, och jag tycker att jag har haft stor behållning av dem som vuxen. Jag för min del sätter upp alla tre på min lista över utmärkta skönlitterära böcker över lag. Så nu har jag sagt vad jag tycker om den stämpeln).

”Tell the wolves…” utspelar sig 1987 i USA och handlar om June Elbus som är 14 år. Hennes morbror Finn, som hon hade en mycket nära vänskapsrelation med, har just dött i AIDS. Eftersom epidemin är ganska nyupptäckt så är folk väldigt rädda för sjukdomen och fulla av fördomar och rädslor, inte minst mot sjukdomens utpekade ”spridare”, homosexuella.

June sörjer förlusten av den enda personen som förstod henne på riktigt. Systern Greta har efter barndomens nära relation mellan systrarna blivit en oschysst främling, och föräldrarna har fullt upp med sina jobb. Så när June kontaktas av morbror Finns mystiske vän Toby, som föräldrarna vägrar att kännas vid, ser hon en chans att få hålla minnena av Finn vid liv med hjälp av Toby. Långsamt växer det fram en oväntad vänskap mellan dem, och June får veta många hemligheter och sanningar både om sin egen familj och om morbror Finns livshistoria. Det blir upptakten till en omvälvande tid för hela familjen.

Jag älskar älskar älskar den här boken! Den är helt magisk! Den tar sig tid att dröja vid detaljer som är viktiga när man är yngre, men som man slutar lägga märke till av olika anledningar i vuxen ålder. June noterar detaljer hos sina medmänniskor och tolkar dem lugnt men knivskarpt och drar häpnadsväckande (ofta korrekta) slutsatser. Relationerna mellan karaktärerna formas fram som när en skulptur framstår ur ett stort stenblock – med respekt och varsam hand, och med stor hänsyn till de betydelsefulla, ofta outtalade små beståndsdelar som kan prägla så mycket.

Titelns ”vargar” är i historien en symbol för faror, både yttre och inre, jobbiga saker som man kanske inte inser i första hand om sig själv och sina mörkare sidor. Temat om AIDS på 1980-talet är ett angeläget ämne som inte har skildrats så mycket inom litteraturen hittills, men som även i Sverige blivit aktuellt med romanserien ”Torka aldrig tårar…” av Jonas Gardell.

Åh, den här boken är bara så fin! Jag ville att den skulle räcka länge länge, samtidigt som jag ville läsa den hela tiden. Det är definitivt en bok som jag kommer att läsa om och ge bort till både ungdomar och öppenhjärtiga vuxna. Det här är författaren Carol Rifka Brunts debutroman (ännu en stark kvinnlig debut i år!), och allt jag kan säga till henne är: skriv mer, skriv fort!

Jag är generellt mycket försiktig med sådana råd, men ska du bara läsa en enda bok i år, så låt det bli ”Tell the wolves…”! Den svenska översättningen med titeln ”Låt vargarna komma” kommer i september att ges ut av bokförlaget X Publishing. Jag hoppas att den svenska översättningen kommer att ta vara på den speciella tonen och kunna återge den magiska stämningen i denna vackra historia.

En av de engelska utgåvornas framsida…

… och framsidan på den svenska utgåvan, som kommer i september.

/Judit