Bortanvinden
Tidigare i höst har jag tipsat om Frida Hallbergs romaner Jag ropade och Den du var. Frida kallar sina böcker för magiska relationsromaner och den beskrivningen passar dem alldeles utmärkt. Det finns så många relationer som utforskas i hennes böcker. Inte bara den mellan de i en kärleksrelation, utan också vänskapsrelationer, relationen vi har till de djur vi delar våra liv med och förstås vårt band till naturen vi lever i och jorden vi bor på.
I Fridas tredje roman Bortanvinden läggs ytterligare en dimension till ämnet relationer. Nämligen hur vi påverkas när någon som står oss nära går bort. Vi får följa Lo och Sohlamel. Två individer från två väldigt olika världar, men med en sak gemensamt. Sorg.
Lo drömmer att hennes älskade berättar att han dött. När hon vaknar ligger hon på sjukhus efter en bilolycka. Det han sagt är sant.Efter att hon sålt gården flyttar hon till sin kusin Sabina i Rosaberg. Där bor hon i en husvagn och försöker hitta ett sätt att leva vidare. Hon lär känna Oskar som berättar om en vän som påstod att hon funnit vägen till en annan verklighet. Lo bestämmer sig för att hitta dit. I sökandet hamnar hon hos korparna på bergets topp. Tillsammans med dem återfår hon lite av sin förlorade livsvilja. Och snart är hon vägen till den andra världen på spåren.
Sohlamel vandrade i årtionden för att komma undan sorgen efter sin bästa vän. Han flydde under så lång tid att han förlorade kontakten med Jorden och hennes läkande famn. Men sorgen fanns kvar. För så länge han trodde att det var hans fel att vännen dött kunde han inte gå vidare, hur långt fötterna än bar honom.
Temat för den här boken är mörkare och djupare. Och det gör den kanske inte lika rosenskimrande som t.ex. Den du var, som är den av böckerna som mest liknar en klassisk övernaturlig kärlekshistoria, tycker jag. Men jag gillade ändå Bortanvinden, trots att jag i grunden är en romanceälskare. Det är en finstämd berättelse som spelas upp, en där nutid varvas med dåtid. Vi får följa både Lo och Sohamel under deras svåraste stunder, men också deras väg tillbaka mot livet.
Precis som i Fridas föregående böcker är miljöerna vältecknade. Närheten till naturen är stor. Trots den vemodiga känslan i boken, trots sorgen, så finns det något annat där som får mig att må bra. Jag uppskattade verkligen att få återse flera av karaktärerna i de tidigare böckerna och även om det känns lite tråkigt att säga adjö till dem nu ser jag fram emot vad Frida skriver härnäst.
P.S. Just nu pågår en tävling på Fridas författarsida på facebook där ni kan vinna ett signerat bokpaket!
